Lubbklubba

Dag 1 - Resan dit

Vi var tre man som bokat årets norgeresa - jag, min brorson Christian och hans polare "Hippien". Jag och Christian har havsfiskat i Norge och Sverige många gånger tidigare, medan Hippien bara var med i Åndalsnes förra sommaren och därutöver knappt har fiskat alls. Vi klev på tåget i ottan och åkte till Köpenhamn, där vi kom i precis lagom tid för att checka in, passera säkerhetskontrollen, handla spritransonen och kliva på planet. Jag fick betala för 18 kg övervikt på mitt bagage. Grabbarna hade färre prylar och slapp undan sånt. Christian torskade dock med sina stålhättade militärkängor i säkerhetskontrollen, och fick göra om proceduren barfota, till stor munterhet hos medresenärerna. Han behövde stålhättan om han fick en havskatt, sa han. Flygresan gick i tre ben, över Oslo, Tromsö och Alta. Sen fick vi sitta och skaka på en buss i tre timmar, genom ruffiga samebyar, lusbitna renhjordar och små vindpinade fiskelägen, innan vi kom fram till världens ände - Havöysund. Fy fan vad kallt, hemma i Skåne var badtemperaturen 20 grader vid min brygga. Här var det högst 10 grader i luften och blåste småspik. Vi ringde värden för Myrfjord camp, tillika hamnvakt i Havöysund, Stockholmaren Jan-Eric som kom och hämtade oss i sin lilla skrotfärdiga bil. Vi fick sitta på bagaget för att få plats, men det gick. Vi installerade oss snabbt i det fräscha nybyggda rummet och gick genom säkerhetsdetaljerna för hyrbåten, samtidigt som vi stekte en snabb middag av pytt-i-panna, vilken jag betalat överviktsavgift av 60 kr/kg för att kunna ta med. Sen gav vi oss ut på havet för att känna lite på fisket.


Bra flygväder på väg till Alta. Finns där några hälleställen månne?

Vi lade oss över ett grund precis utanför Myrfjord. Det hade varit pissväder i flera dagar och en ganska grov dyning rullade in från Ishavet. Men nu var vädret på bättringvägen, så vågorna minskade märkbart redan under vårt första fiskepass. Bara några sekunder efter att han släppt ner så stod Christian med spöböj. Upp kom resans första fisk, en torsk på ca 1-2 kg. Om vi hade tagit tillvara alla såna skulle vi fyllt den norska utförselransonen på 15 kg filé, redan under första kvällens tvåtimmarspass. Men torsk kan vi lika gärna fånga hemma, så vi hade bestämt oss för att bara ta tillvara andra arter. 100% av torskarna vi fick släpptes tillbaka oskadda. Även de som vevats upp från ganska stora djup simmade ivrigt tillbaka ner igen. Hemligheten är att ge dem tid att släppa ut luften ur den expanderande simblåsan innan man tar upp dem ända till ytan. Det räcker att hålla dem några meter under båten tills man ser att de bubblat färdigt. Under första fiskepasset tog vi även lite småsej på upphängarna. Dessa sparades som agn till nästa dag. Efter två timmar åkte vi in till bryggan och kom i säng före midnatt.


Christian med resans första fisk, direkt på första nedsläppet. Såna torskar fick vi fler än vi orkade räkna under de kommande dagarna. All torsk släpptes tillbaka.

Dag 2 - Vi provar lite av varje

Vi ställde klockan på 6 nästa morgon för att kunna utnyttja det utlovade finvädret. Man visste ju inte hur länge det skulle vara - i slutet av veckan var sämre väder utlovat. Morgonen var solig och fjorden låg som en spegel. Smålänningarna som åkte i den andra båten hade fiskat hela natten, så de gick och lade sig när vi steg upp. De hade fiskat runt öarna i sydväst och fått massor av torsk, plus en liten hälleflundra och en uer som extra bonus. Vi bestämde oss för att åka dit. Jag hade spanat in det området redan innan avresan. Runt öarna fanns det massor av grundtoppar på 10-20 meters djup, där vi hoppades fånga sej, torsk och havskatt. På sydsidan sluttade bottnen brant ner till drygt 250 meters djup, där vi misstänkte att det fanns uer, stor lubb och kanske rentav rariteten fläckig havskatt. I djupområdet i söder fanns dessutom flera branta toppar på 100-150 meter med djupare vatten runt om. Väster om öarna gick en djup och smal undervattenscanyon som i min fantasi verkade helt magisk. Och enligt Jan-Eric hade några tidigare gäster fått flera stora hälleflundror vid riktat fiske på grundområdena runt öarna. En riktigt hotspot för alla arter, med andra ord.


Den mesta fisketiden lade vi runt de små öarna sydväst om Myrfjord, Store och Lille Latöya.

Vi började fiska på en 20-meters topp väster om canyonen. Driften gick åt söder, ut mot avgrundsdjupet. Vi fick torsk på varje nedsläpp, ända ner till 100 meter där nappen tunnade ut. Men storleken på torsken var medioker, bara 1-3 kg. Det var inte såna vi ville ha, tvåsiffrigt skulle det vara för att bli intressant. Vi åkte in i canyonen i stället och släppte ner mitt i, där djupet var ca 100 meter. Genast fick jag och Hippien napp och kunde veva upp varsin kolja i tvåkilos-klassen. Hippien fick sedan en ännu större kolja, på 2.6 kg. En helt ny art för honom, och första fiskarna han får är giganter, större än Christians pers. Sen provade vi den branta söderkanten på ostsidan om canyonen, utan att få fisk. Vi åkte tillbaka till koljastället och konstaterade att där även fanns lubb. Nu kom lubbklubban fram och blodbadet inleddes.


Hippien med sitt livs första kolja på 2.1 kg. Den hade gett honom ABUs guldmärke om vi bemödat oss med att anmäla den. En stund senare fick han en på 2.6 kg samt många fler i tvåkilosklassen under veckan.

Men resans största dröm var hälleflundran. Vi provade att sätta på stora jiggar och nöta hälleflundra på grundområdet söder om Store Latöya. Jag hade även en "Giant Baithead" agnad med en sej på ett extra spö i spöhållaren, som jag lät dingla över bottnen på varje drift. Solen gassade, det var riktigt svettigt i flytoverallen och jag var tvungen att plocka av mig en tröja. Vi var rädda att fisken i baljan skulle bli dålig i värmen. Jag rensade min kolja i båten, men den segskinnade lubben ville jag inte ge mig på att rensa ute till sjöss. Vi fiskade även en stund i sundet mellan öarna. Då hade det börjat blåsa en del. Vinden och strömmen tog ut varandra så att båten låg nästan stilla i sundet. Men hälleflundran lyste med sin frånvaro, så vi åkte iland för att rensa fångsten och passade även på att laga en snabb lunch.


Sämre kan man ha det, spöböj i gassande sol, på vindstilla hav och med höga fjäll runtom. Det blev rent av lite varmt i flytoverallen.

Efter lunch begav vi oss mot Havöysund för att skaffa mat och mer bensin. Vi gjorde flera fiskestopp på vägen och provade hälleflundrafisket i västra inloppet till sundet. Vi provade även att meta rödspätta i sundet, där det tagits fisk på nästan 4 kg tidigare i år. Men ingen av plattfiskarna behagade nappa. Enligt en fiskargubbe vi pratade med på kajen hade mudderverket fått rödspättan att fly. Det hade samma vecka påbörjat ett omfattande muddringsprojekt i sundet och skulle hålla på i flera år. Jag hann precis tanka vid Statoil innan de stängde kl 17. Sen drev vi ut ur sundet med strömmen och fiskade hela vägen, först efter spätta, sen efter hälleflundra. Men det gav bara en liten torsk.

Vi provade att fiska havskatt nedanför den branta klippan strax norr om Myrfjord, men det visade sig i stället vara en bra plats för kolja. Vinden lade sig framåt kvällen och vi bestämde oss för att köra de tio sjömilen över öppet vatten till Trollsundet, en av de hetaste platserna för hälleflundra i området. Där provade vi alla möjliga metoder under ett par timmar - aktiv vertikaljiggning, passiv driftjiggning, horisontellt haspelfiske med en extremt rörlig flex-wobbler, mete med Giant Baithead och flera sjömils jiggtrolling. Men när flera timmars nötande inte hade gett någon fisk, samtidigt som hunger och andra naturbehov började kännas av, så åkte vi hem och lagade oss en sen middag bestående av panerad kolja, kokt potatis och gubbröra. Väderleksprognosen för morgondagen såg dålig ut, med kulingvindar utlovade. Smålandsgänget var på väg ut för ett nattpass i bleket och vi beslöt att hänga på innan vi skulle bli inblåsta. Vi provade djupfiske och några drifter över klippkanter med hopp och kungsfisk och havskatt, men efter ett par timmars resultatlöst fiske åkte vi in till bryggan och gick till sängs, efter en 22 timmar lång dag.


Hälletrolling i Trollsundet

Dag 3 - Bottenfiske på vindstilla hav

Vi hade inte ställt någon klocka, så vi vaknade inte förrän kl 14, trötta som vi var efter gårdagens 22-timmarspass. Christian titta ut genom fönstret och konstaterade "Kuling my ass!". Fjorden hade bara en lätt krusning på ytan. Efter en snabb frukost kom vi ut och körde till Havöysund för att skaffa mer bensin. Efter tankningen förtöjde vi längs en träkaj nära bron och fiskade spätta, denna gång uppströms mudderverket. Men det enda vi fick var ulk (rötsimpa), en ny art för Christian. Efter någon timme gav vi upp och passade på att pillefiska under bron i strömvändningen. Där fick vi småtorsk som drog bra på UL-spöna, samt äckliga sjögurkor, liknande de vi tidigare fått i Saltströmmen. Bland annat fick jag upp en riktigt vacker akvarie-dekoration, två ihopväxta sjögurkor med massor av korall, musslor och ormstjärnor runt om. Men höjdpunkten var en doublé av torsk och sjögurka kombinerat, riktigt tungt att veva upp. Självklart en besvikelse när jag hade hoppats på ett rödprickigt dasslock. Detta var inte riktigt vad vi önskat, så vi åkte ut till koljastället vid klippan, där vi fick en kolja och en stor röd ulk. Fisken vägdes inte, men jag räknar den som mitt pers på den arten.


Skönheten ligger i betraktarens ögon

Vinden lade sig helt under kvällen och det rådde totalt bleke på Ishavet i nästan åtta timmar. Vi bestämde oss för att utnyttja finvädret till djupfiske, som är betydligt svårare om det blåser. Men vårt första mål var havskatt, som vi trots många försök inte lyckats få hittills under resan. Färden gick till canyonen, där vi lade oss över kanterna och dunkade pilkar i bottnen, agnade med Gulp eller sejbitar på enkelkrok. Efter ett otal torskar samt några koljor och lubbar, kom äntligen katthugget, på Christians pilk. Vi hade med oss en piccoloflaska Champagne och en cigarr, som vi reserverat till den som först fick en hälleflundra eller marulk, men i brist på dessa så fick en liten havskatt duga. Nu hade vi ju dessutom en levande cigarrsnoppare i båten. Bill Clintons ökända cigarr luktade nog ungefär likadant när han tog den i sin mun.



Christian provar ett nytt sätt att snoppa cigarren. Monica Lewinski hade nog gjort det bättre. Men lukten är densamma.


En av resans otaliga småtorskar har fattat tycke för en röd Gulpmask.


Lubbklubbning

Uppe på topparna fick man bara torsk, i stora mängder. På kanterna och i cayonens botten fick vi lubb och kolja, en hel del torsk samt Christians havskatt. men ingen uer. Efter att ha fått lite bra bilder på havskatt och lubbklubbning bestämde vi oss för att fiska djupare. Nu hade dessutom strömmen minskat, så driften var bara några tiondels knop. Här skulle fångas uer! Den arten hade ingen av oss fått ännu. Vi började på branten söder om Store Latöya och fiskade oss neråt för varje nedsläpp, tills vi slutligen nått 250 meter. Men inte en stjärt på hela vägen. I stället körde vi till en djuptopp lite längre söderut. Men inte heller där fanns någon huggvillig fisk, varken på toppen eller kanterna. Nu var klockan tre på natten och det började blåsa. Dags att köra hem och rensa fisken innan vi kröp till kojs. Väl i hamn slog vi upp rejäla glas med sprit och smuttade på under rensningen. Klockan 6 kom vi i säng. Då hade det även börjat regna. Smålänningarna kom precis in när vi gick till kojs, med ungefär samma fiskar som oss.


Midnatt över Ishavet. Totalt bleke vid sommarsolståndet, ett sammanträffande som är få förunnat.


Dagens skörd efter att alla torskarna släppts tillbaka. Lubb, kolja, havskatt och småsej. Fantastiska matfiskar allihop.

Dag 4&5 - Inblåsta!
Vi vaknade sent och konstaterade snabbt att det inte skulle bli någon båtfärd inom de närmaste timmarna. Det gick stora vita gäss ända in i fjorden. Då kan man bara tänka sig hur stora vågorna skulle vara ute på öppet vatten. Vi som hade tänkt fiska hälleflundra när det blåste, men nu gick det inte ens att gå ut på sjön. Vi gick ner på bryggan och kände att den hade slagsida i vinden. Senare på eftermiddagen blåste det så hårt att man knappt kunde stå upprätt därute. Dessutom kom Jan-Eric och upplyste oss om att det inte går några bussar från Havöysund på lördagar, så om vi skulle kunna komma hem måste vi åka redan på fredagskvällen. Det var ju en miss i planeringen. Att det skulle finnas bussfria dagar fanns inte i vår tankevärld, men befinner man sig vid världens ände så gör man.


Några tidigare gäster myntade uttrycket: No fishing day is vodka day! Så blev det för vår del också...

Enligt prognosen skulle det blåsa styv kuling ända till fredag eftermiddag, när vi skulle åka hem. Vi hoppades i det längsta att vinden skulle vrida lite mot norr, så att vi kunde få lä bakom bergen och fiska inne i fjorden. Men det gjorde den inte. Vi gav upp tanken på mer fiske, tömde och skurade båten. Sen fanns bara en sak kvar att göra - att dricka upp vår spritranson. Det hade ju varit synd att ta hem spriten, så det måste ju också göras. Jag tröttnade vid midnatt och försökte gå och sova, men med fyra rejäla Irish Coffe under västen var jag hög som ett hus på koffein. Dessutom hade jag sovit långt in på eftermiddagen, så det gick ju inte att somna om igen så tidigt. Jag låg och läste en deckare hela natten. Grabbarna fortsatte festa och klättrade sedan upp för en brant fjällsluttning mitt i natten. Där på toppen fick de plötsligt mobiltäckning och nåddes av ett SMS om att "Michael Jackson är död". De hade champagne med sig som genast korkades upp. Sen satt de på fjälltoppen i styv kuling och drack champagne klockan fem på morgonen. En ganska absurd situation. Nästa dag var grabbarna ganska spaka, förmodligen tog den ansträngande bergsklättringen musten ur dem. Men efter att jag sparkat dem ur säng vid lunch så gick det snabbt att packa färdigt samt tömma och städa stugan innan taxin kom och tog oss till bussen. Vi fick övernatta på en camping i Alta, där grabbarna bl.a. köpte valfläsk i snabbköpet. Jag hade ju kvar en hel del av min spritranson, så jag hade det ganska småmysigt under den trista hemfärden. Min sista champagneflaska (som var avsedd för den tilltänkta hälleflundran) sveptes som frukost innan jag gick genom säkerhetskontrollen i Alta. Grabbarna hade konsumerat nästan hela ransonen under torsdagskvällen och lovade sig själva att aldrig supa mer. Den sista decilitern i deras flaskor hälldes ut på marken bakom stugan när vi städade. Redan på vägen hem började vi diskutera olika alternativ för nästa års resa - Väröy, Island, Västnorge, eller att samla ihop ett större gäng och boka en hel camp tillsammans. Vi får se var vi hamnar.


Du står på en fjälltopp vid randen av Ishavet. Det blåser styv kuling. Klockan är fem på morgonen. Du har druckit en hela vodka. Du har precis fått veta att "King of Pop" är död. Du är kung!

Lubbklubban är nedpackad

Nu är det bara timmar kvar tills jag sätter mig på tåget som ska ta mig till Kastrup. Därifrån flyger vi över Oslo till Alta och sen blir det buss hela eftermiddagen tills vi kommer fram till Havöysund, några mil sydväst om Nordkapp. Vi ska bo på en nyöppnad fiskecamp som heter Myrfjord. I morgon så här dags sitter vi förhoppningsvis i båten på väg ut på en kvällstur. Huvudsyftet med resan är att fiska hälleflundra, men där finns god chans på mycket annat skoj. Havskatt, kungsfisk, sej, torsk, kolja, gigantiska rödspättor och självfallet lubb. Klubban är nedpackad.

Det var tre år sen jag var i Nordnorge senast. De senaste två åren har jag åkt längre söderut i Norge så att jag skulle kunna ta med min egen båt. Men nu är det dags för midnattssolen igen. Efter att veckans barnkalas och släktmiddag avverkats har jag gått rastlös i två dagar, otålig att komma iväg. Om tekniken tillåter så kommer vi att blogga därifrån och lämna regelbundna fångstrapporter. Annars kommer nästa inlägg och utförlig rapport när vi kommit hem i slutet av nästa vecka.

Idag kom sommaren tillbaka, efter en tids kyla, ösregn och kulingvindar. Såna här dagar är det synd att båten ligger på trailer, annars hade det bara varit att hoppa ombord och köra ut. Badtemperaturen vid min brygga närmar sig åter 20 grader. Men i morgon så här dags går jag ombord på ett flyg som ska ta mig till Nordnorge, så jag kommer ändå att få min beskärda del av båtåkning den kommande veckan. Idag inträffar sommarsolståndet, när midnattssolen står som allra högst uppe på nordkalotten.

Första gången jag var i Florida var jag 15 år gammal och åkte tillsammans med mina föräldrar och syskon. Vi bodde längs strandpromenaden A1A i Fort Lauderdale och hade den stora marinan Bahia Mar inom ett par kilometers gångavstånd. Det är där de flesta charterbåtarna ligger och det är även där som den stora flytande båtmässan brukar hållas. Jag och Pappa var där några gånger och såg när de feta trollingbåtarna kom in med sailfish, marlin och annat skoj. Jag fantiserade om att åka ut med en sån båt och fiska. Tyvärr ville Pappa inte kosta på en tur med en så dyr båt, så vi åkte en halvdags grupptur med bottenmete på revet, Jag fick inte en stjärt, medan pappa fick nån liten korallrevsfisk. I övrigt hade vi en typisk Florida-semester, med sol och bad, turer till Everglades, alligatorparker, Disney World, Epcot, m.m.


I Florida är surfing en popular sport.

I vuxen ålder har jag besökt Florida tre gånger för att delta i konferenser i mitt jobb. Vid dessa brukar det alltid bli någon mellandag eller två, så att man kan smita ifrån och fiska. Det kan bli ganska drygt att sitta med finkostymen i dåligt ventilerade hotellsalar och lyssna på knastertorra föredrag en hel vecka. Jag brukar fokusera min energi på de föredrag jag verkligen är intresserad av, så att jag orkar ta till mig det som sägs. Vid ett av dessa tillfällen var jag på en tredagars-konferens i Orlando. Dag ett och tre av konferensen var väldigt intressanta, medan dag två avhandlade ämnen som inte alls hade med mitt jobb att göra. Då smet jag ifrån och åkte iväg till Cape Canaveral där det ligger några turistfiskebåtar. P.g.a. jet lag var jag extremt morgonpigg och kom fram redan innan solen gick upp. Och vis av erfarenhet från tidigare havsfisketurer på gruppbåtar visste jag att de bästa platserna brukar vara i fören och aktern. Så jag försökte hålla mig framme och ta den platsen jag ville ha. Jag var så ivrig att jag fick bannor av kaptenen för att jag hoppade ombord redan innan han lagt ut landgången. Jag fick emellertid platsen jag helst ville ha, vilket skulle ge utdelning. I väntan på avfärden såg jag ett stort stim med bonitos som simmade förbi inne i hamnen. Denna dagen skulle kunna bli hur bra som helst. "Tyvärr" var även vädret strålande. Och jag som inte hade någon solkräm. Dag ett på konferensen hade det ösregnat hela dagen, så både lunchen och cocktail-partyt hade hållits inomhus. Och hemma i Sverige var det 20 minusgrader, så jag var ju inte riktigt beredd.

Nåja, när båten var full kom vi iväg. Vi fick lätta styva spön tacklade med pater noster tackel och fiskbitar som agn. Ganska många av de andra passagerarna var nyblivna pensionärer som just flyttat till Florida från olika stater i norr och bokat turen tillsammans. Gubben bredvid mig hade aldrig fiskat i hela sitt liv. Förmodligen hade han knappt sett havet förut heller. Vi stannade på ett rev och kaptenen sa åt oss att släppa ner. Nästan direkt fick gubben ett riktigt tungt hugg som fick honom att kämpa som besatt. Jag trodde han skulle få hjärtinfarkt. Efter en hård kamp fick han upp en gigantisk rocka, stor som en dörr, precis intill båten. Men när gasten skulla gaffa så lossnade monstret och försvann tillbaka ner i djupet. Sen hade gubben inte ett hugg på resten av dagen. Jag vet inte hur han kände av en sån upplevelse, kanske blev han avskräckt från fler turer. Eller så blev han "hooked for life".


Grunt, en av de vanligaste fångsterna vid bottenmete på korallrev i Florida.

Själv fick jag mest småfisk i början. Grunt kallas dom. En ny art för mig, men lika kul som att fiska småmört efter en stund. Sen plötsligt small det på något stort. En stor stark fisk i tiokilosklassen kom upp till ytan efter en tuff kamp. Den hade även ett par nyfikna kompisar med sig, så att de som fiskade intill mig höll på att få adrenalinchock när de såg vilka giganter som simmade bara några meter från deras krokar. Gasten gaffade fisken och gratulerade mig med high-five. Det var en Cobia, riktigt eftertraktad som både sportfisk och matfisk. Den bonkades och lades på is. Man fick en vajer som fiskarna träddes upp på, med ett nummer så att man skulle veta vems fisken var.


Cobia, en fisk som hamnar på min tio-i-topp lista i livet, vad gäller både vikt och adrenalin.

En annan riktigt eftertraktad fisk som många fick intill mig var red snapper. Jag fick bara en, och den var under minimåttet, så gasten släppte tillbaks den efter en snabb fotografering. En liknande art som var ännu talrikare var vermillion snapper. Jag fick ett helt knippe av dessa. Under dagen flyttade vi runt mellan ett par olika rev. En gång kom ett stort stim med hungriga bonitos under båten. Kapten beordrade oss att genast dra upp våra krokar, varpå han snabbt körde därifrån. Jag frågade gasten varför, bonito är ju skitkul att fiska? Han sa att "de smakar som agn att äta, och om hela båten får på varsin bonito så kan du räkna med ett lintrassel som tar hela dagen att reda ut".


Red snapper - vacker, sportig och god matfisk. Denna höll dock ej måttet.


Vermillion snapper, catch of the day.

När det var dags att åka i hamn kände jag i ansiktet att bristen på solkräm hade straffat sig. Men visst var det gött att kunna skryta med en rejäl solbränna när jag veckan efteråt åkte på tjänsteresa till finska Lappland, där temperaturen var 40 minusgrader. Det är för övrigt en temperaturskillnad på 70 grader mellan resorna. I hamnen väntade en hel skara ivriga lokalbor som ville köpa vår fisk, i huvudsak svarta kvinnor. Jag hade min cobia, för övrigt den näst största fisken i båten under dagen (den största var en gulfenad tonfisk), plus ett helt knippe med vermillion snapper. Jag hade ju inget vettigt att göra av fångsten, förutom att ta en fisk eller två till en restaurang och be dom laga till den. Så jag frågade gasten vad min cobia var värd och han sade tio dollar. Så jag sålde den för tio dollar till en av de svarta kvinnorna i hamnen och mitt knippe med snappers för fem dollar till en annan. De gjorde nog ett riktigt klipp, kanske var det därför de var så ivriga? Turister som kommer i land brukar ju ha mer fisk än de kan göra av med, så fattiga lokalbor vet var de kan få tillgång till riktig lyxmat utan att ruinera sig. När gasten fick veta att jag sålt cobian för tio dollar som han sagt åt mig, så blev jag idiotförklarad. Det var ju bara hans utgångsbud för att köpa den själv, sa han. Den fisken var egentligen värd mycket mer. Men vafan, man sportfiskar väl inte för att tjäna pengar heller? Inte jag i allafall. Jag var bara glad att slippa dumpa tillbaka en fin matfisk i havet. Att bidra till lite lokal socialhjälp gör ju inget.


Rymdfärjan far till väders. En extra bonusupplevelse om man har tur med timingen av sitt besök i Cape Canaveral. Det hade jag en gång, men då blev det å andra sidan inget fiske.

En annan gång var jag på konferens i Fort Lauderdale. Det var bara några veckor efter WTC-attackerna 2001, så det var länge osäkert om resan skulle bli av. Men jag skulle själv hålla ett föredrag som jag hade jobbat på i ett halvår, så jag ville inte ställa in resan. Jag kom med ett av de första planen som gick efter att flygtrafiken återupptagits. Flygplatserna var fulla med beväpnade vakter och man fick ha extra tålamod i alla säkerhetskontroller. Det märktes även på gatorna i Fort Lauderdale att amerikanerna var kränkta och hämndlystna. Överallt såg man stora flaggor i bakrutan på bilar och hängande från balkongräcken. En del konferensdeltagare hade tvingats ställa in resan därför att deras försäkring inte gällde i "krigsområden". Så om de halkade vid poolen på hotellet och bröt benet skulle de inte få ut en spänn.
 
Hotellet låg bara några hundra meter från Bahia Mar, så det var gångavstånd till charterflottan. I övrigt var avstånden enorma och det var inte lätt att ta sig runt till fots. Charterbåtarna hade väldigt lite att göra, hela USA verkade lamslaget. Därför var det ganska lätt att pruta sig till bra priser på halvdagsturer som ensam passagerare. Första dagen var en söndag som jag avsatt till att kurera min jet lag innan konferensen började. Sen lyckades jag hitta två luckor till under konferensveckan. Men jag tyckte många av besättningarna var ganska snorkiga och nonchalanta. En av båtarna gjorde ett stopp på tre kvart (min fisketid) vid en butik på väg ut. I en annan båt fick man inte fiska själv, bara ta över spöet och veva in efter att besättningen krokat fisken åt en. Jag fick trots detta ett antal ganska spännande fiskar, bl.a. min drömfisk barracudan. I en båt fångade vi agnfisken "blue runner" som var god sport på lätta haspelprylar. Veckans adrenalinkick kom dock när en sailfish attackerade min blue runner bara några meter från båten när vi fiskade med haspelspö efter betydligt mindre arter. Tyvärr ville den inte fastna, men det hade varit något att berätta för barnbarnen om. Det finns även gott om tarpon i Fort Lauderdales kanaler, men ingen tyckte vi skulle fiska efter dem där inne. De snor bara in linan i förtöjningspålarna, sen är det kört. Vi försökte utanför inloppet i stället, dock utan resultat.


Spansk makrill, en snabb ytsimmare som tog på trolling. Hade säkert varit kul på lätta grejer, men knappast nån sport på gigantiska big game-prylar.


Blue runner tog vi ett antal intill en boj i hamninloppet. De gav bra sport på lätta haspelspön och användes sen som agn i jakten på större fisk.


Dolphin, guldmakrill, mahi-mahi, en av världens vackraste fiskar medan den lever. Sen bleknar färgerna på bara sekunder. Den är även en fantastisk matfisk som serveras på nästan alla restauranger i stan.


Barracuda var en av mina drömfiskar innan resan. Jag tog en precis utanför hamninloppet när vi egentligen var på jakt efter tarpon. Jag minns inte fisken som någon särskilt god kämpe. Detta exemplar returnerades.

När jag kommer iväg på semester i närheten av saltvatten brukar jag försöka komma ut på havet och fiska minst en dag, oavsett vad övriga familjen anser om detta. Ibland vill de hänga med, ibland inte. I vuxen ålder har vi varit på Gran Canaria två gånger. Första gången var 1990, innan jag klippt håret och skaffat ett jobb. Jag och flickvännen solade på dagarna och festade på nätterna. Sömnen delades upp i två fyratimmarspass, ett på morgonen och ett på kvällen. Men någon av dagarna tillämpade vi en något mer normal dygnsrytm, gick upp tidigt och tog en taxi till hamnen i Puerto Rico där reseguiden hade bokat en fisketur åt oss. Båten hette Blue Marlin. Men när vi kom fram så visslade kaptenen till sig taxin innan den hann försvinna, och sade till oss att turen var inställd pga vinden. Vi fick lojt åka tillbaka till Playa del Ingles och sola i stället. Jag var så besviken så jag söp till mitt på dagen och däckade några timmar under en filt på stranden.

Men nästa dag kom vi iväg. Vi började med trollingfiske efter bonito. Det är en liten tonfiskart som är vanlig i de flesta varma hav. Jag fick ett par stycken, och flickvännen en. Kapten gav henne kommandon på den lilla svenska han kunde: Anna veva, Anna veva! Veva, veva, veva! Boniton är en rolig snabbsimmare, men vad jag minns hade vi alldeles för tunga prylar för att det skulle vara någon sport. Rullarna var mer anpassade för Blue Marlin, som att meta mört med lyftkran ungefär. Sen blev flickvännen sjösjuk och låg inne i hytten resten av resan. Jag var ganska besviken på henne och beklagade mig för att detta innebar att vi aldrig skulle kunna skaffa någon egen båt när vi blev äldre. Hon kommer mest ihåg att jag fullständigt saknade medlidande när hon mådde så dåligt att hon måste mata fiskarna över relingen stup i kvarten. Idag har vi ändå en egen båt, men hon brukar fortfarande bli sjösjuk om det gungar för mycket. När vi tröttnade på bonito så gick vi över till bottenmete. Det som nappade var pigghaj. Jag vet inte om det är samma art som hemma, men "Spine shark" kallade kaptenen dom. Sen i hamn så tog kaptenen hand om fångsten. Jag vet inte vad han gjorde med dom, det är väl inte några fantastiska matfiskar.


Pigghaj till vänster och bonito till höger. Spännande fiskar för nån som mest fiskat i sötvatten tidigare. Men ingen större sport att fånga på grejer som är dimensionerade för Blue Marlin.

Tio år senare var vi tillbaka igen. Den här gången hade vi en ettåring med oss, så hustrun föredrog att stanna på land. Men jag var tvungen att åka ut. Jag hamnade på en båt som hette Fishing Kat, en robust katamaran som var optimerad för sportfiske, med fri reling runt om hela båten. "Inkastaren" som jobbade med att boka kunder på kajen skröt om hur seriösa de var, med ekologiskt catch & release fiske på allt utom de allra bästa och vanligaste matfiskarna, att de hade lätta prylar som gav bra fajt med alla arter och så vidare. Påståenden som sedan skulle visa sig stämma. Prylarna på båten var 15 punds korta standup-spön med Shimano TLD-20 rullar. Tacklen hade ett ganska litet glidande blysänke och en stor cirkelkrok i järn, så att den skulle rosta sönder i fiskens mun redan inom någon dag om linan brast eller klipptes av. Jag har försökt hitta såna krokar själv på olika amerikanska webshoppingsajter, men inte lyckats. Inkastaren snackade förstås även skit om sina konkurrenter. "Kolla på dom där jävla tyskägda båtarna, dom kommer in och hänger aktern full av oätliga eller utrotningshotade fiskar bara för att skryta för oerfarna turister. Men vår båt är seriösa, vi satsar på dedikerade sportfiskare och tillämpar bara catch & release."  


Dagens fångst på en tyskägd båt duger nog inte som människoföda.

På vintern är det bottenmete som gäller på Gran Canaria. Trollingfisket ger mest Bonito. På somrarna kommer big game arterna upp från tropikerna - marlin, tonfisk, segelfisk och liknande. Då kan det vara svårt att få plats, båtarna är ofta fullbokade något år i förväg. Å andra sidan är flygresa och hotell väldigt billigt på sommaren, eftersom högsäsongen för turismen är på vintern. En del båtar erbjuder paket med hotell och fiske för under 1000 €, man behöver bara boka flygstolen själv. Kan vara värt att satsa på med tanke på att sommaren i Sverige ofta regnar bort.

Jag åkte två dagar med Fishing Kat under veckan. Båda dagarna ankrade båten på ganska grunt vatten och skickade ner en mäsksäck, sen var det bottenmete som gällde. Kaptenen sa till oss "These hooks are not for attack, so have patience. Let the fish take a real bite before you grab the rod and strike". Första dagen fick vi små rockor av olika arter, mest fiskar på 5-10 kg. Det gick ibland lite väl fort att kroka av och sätta tillbaks dem, jag hann inte fotografera alla. Tror jag missade en eller två arter med kameran. Två fick jag i allafall på bild.





Den andra dagen jag åkte ut var det lite mindre folk på båten. Kanske valde skepparen därför en annan plats, som inte gav lika många, utan enstaka gigantiska fiskar.  Min mest udda fångst var dock en havssköldpadda, klockrent krokad i munnen. Skepparen klippte linan när de fick in den till båten.


Nytt pers på havssköldpadda.

En lång och spinkig 15-åring från England fick på något riktigt stort och ställde sig stånkade i fören med brutalt spöböj. En liten stund senare var det min tur. Först kändes fisken som en vanlig rocka i samma dimension som de tidigare. Den följde snällt med upp när jag vevade. Men halvvägs upp till ytan märkte fisken att något var fel, varpå den helt sonika vände 180 grader och simmade åt andra hållet. Det fanns inget att göra för att stoppa den, bara slå till slirbromsen så hårt jag vågade, hålla emot och låta den simma sig trött. Den var inte snabb, men som sagt omöjlig att stoppa. Efter kanske 200 meter började den slutligen att krokna, så att jag kunde börja pumpa hem. Två steg in och ett steg tillbaka - nu skulle den lika långt åt andra hållet. Jag och den unge engelsmannen stod bredvid varanda i fören och kämpade med våra livs fiskar i andra änden på linan. De andra på båten gav upp sitt fiske och följde nyfiket kampen. Kaptenen skrek år oss "upstairs, upstairs", vilket nog var en felöversättning från spanska "ariba", vilket i detta sammanhang förmodligen betydde "håll spöet rakt upp". Det var inte så lätt. Fisken i andra änden var inte snabb, men den var brutalt seg och stark. Jag såg engelsmannen bryta ihop av utmattning bredvid mig och lämna över spöt åt en äldre kille. 


Dagens outfit! Lite svettigt med regnbyxor när man kämpar med sitt livs fisk i strålande sol, Men strax innan hugget kom en regnskur, sen hann jag inte få av dem. Tur-fezen är på som vanligt.

Med mjölksyran sprutande ur öronen och svetten rinnande ut byxbenen såg jag hur fisken närmade sig båten efter någon timmes kamp. Den andra fisken släppte när den unge engelsmannen tog den för ivrigt, efter att han vilat en halvtimme och låtit en annan kille fajta fisken. Min fisk var en stingrocka, stor som en dörr. Besättningen gaffade fisken försiktigt i munnen och drog in den genom en port i aktern. Den frustade högljutt genom andningshålen. Det lät nästan som en häst. Kapten varnade oss andra för taggen på stjärten. Att komma nära den vore inte så smart. (Fråga Steve Irwin om ni inte tror mig). Efter en kort foto-session klippte de linan och lät den simma tillbaka igen. Jag fick aldrig veta hur mycket den vägde, så jag frågade kaptenen vad han trodde. 80 kg sade han. Men ju mer jag tittar på bilderna, desto mer tror jag han menade 80 pund. För att en platt fisk ska väga mer än en vuxen man måste den vara längre. Och det är den inte.


Mitt livs fisk! Vad kan den väga månne? Skit samma, jag tar en större när jag åker till Norge nästa vecka.

När min fisk var returnerad återgick alla till det dom höll på med - att fiska. Så även jag. Och ibland är livet väldigt rättvist - det var jag som fick nästa hugg också. Denna fisken kändes ännu större. Men jag var helt spak i kroppen och kände mig väldigt nöjd med den första fångsten. Så jag bestämde mig för att ta fisken väldigt hårt och inte låta den simma iväg så långt. Det gick inte. Linan brast. Skit samma. När besättningen tog upp ankaret och styrde mot land var jag den ende i båten som fått upp en stingrocka den dagen. Fångsten är ännu oöverträffad för egen del. Och världen är full av kontraster - en vecka senare satt jag på en isbelagd sjö i Värmland och pimplade upp decimeterstora abborrar. ♦

När jag var yngre, ungefär mellan åldrarna 24 och 33, hade min mamma ett sommarhus i Bretagne på franska västkusten. Dit åkte jag en handfull gånger, första gången med en fiskepolare och därefter med flickvännen/hustrun/familjen. Huset låg i Pont-Aven, en stad som mest är känd för sina många konstgallerier och att expressionist-målaren Paul Gaugain tidvis bodde där. Han som enligt vissa rykten skar örat av Vincent Van Gogh. Vad som egentligen hände den där ödesdigra kvällen är dolt i sinnessjukdom och absintfylla.

I närheten finns fantastiska badvikar med fin sand, samt små byar och städer med gamla stenhus där tiden tycks ha stått stilla de senaste hundra åren. De stränder man främst besöker ligger på sydsidan, mellan Point du Trèvignon och Port Manec (Lann Benaven på kartan ovan). Jag rekommenderar Kersidan eller Rospico. Väster om Trèvignon och upp mot Concarneau finns också fina stränder, men där kan strömmarna vara livsfarliga för badare. Tempot är lugnt och man tar dagen som den kommer. Det kändes verkligen att man var ledig när vi var där. Sol och bad varvades med gourmémiddagar och goda viner. Samt en och annan fiskedag förstås. Min mamma köpte en fransk bil så att hon och hennes gäster skulle kunna transportera sig runt. En riktigt charmig Austin Mini, som döptes till Mr Bean, eftersom han har en likadan (fast annan färg).




Tjockläppad multe, tagen på flytande bröd vid gångbron i hamnen i Pont-Aven, Med tiden lärde jag mig att de i princip bara nappar den sista stunden innan tidvattnet försvunnit ut från ån.

Första gången jag var där tågluffade jag dit med en polare. Vi var 24 år gamla och gjorde många stopp, både på vägen dit och hem. Vi kollade på 14 juli-firandet i Paris, åkte skidor på glaciären i Kaprun och drack pilsner på Hofbräuhaus i München. Eller ja, pilsner drack vi förstås hela tiden. Men det egentliga syftet med resan var att fiska i Bretagne. Första kvällen när vi kom ner så kunde vi naturligtvis inte hålla oss, utan måste gå ner i hamnen och prova lyckan så fort vi installerat oss i huset och hämtat bilen i garaget. Fiske är förbjudet i sötvatten (om man inte har ett svindyrt fiskekort), och det börjar vid forsarna ovanför gångbron i Pont-Avens hamn. Men i saltvatten är det fritt. Tidvattnet går ända upp till stan, trots att den ligger en mil från havet. Tidvattnet var på väg ut och vi kastade bröd till multarna i hamnen. Brödbitarna slöks i stora slurpande virvlar, så vi riggade spöna så fort vi kunde, darrande av multefeber. Det dröjde inte många minuter innan vi stod och drillade varsin fisk. De gör bra motstånd på lätta grejer, så det tog en stund att få upp dom. Hamnpromenaden var full med folk i den vackra sommarkvällen, både lokalbor och turister som nyfiket tittade på vår fångst och idiotförklarade oss när vi släppte tillbaka fiskarna levande igen. Vi gjorde fler försök att fånga multe under vistelsen där, men det ville sig inte. Antingen var det änder som stal brödet och skrämde bort fisken, eller så låtsades multarna inte om att brödet fanns. Senare har jag förstått att vi hade lyckats pricka in exakt rätt tillfälle den första kvällen. Vid senare besök har jag bara fått multen att nappa den sista stunden innan tidvattnet försvinner.

Den närbelägna staden Concarneau är en av Frankrikes största fiskehamnar. Här ligger bl.a. de flesta tonfiskfabrikerna i Europa. Totalt landas ca 100.000 ton tonfisk per år, vilket dock förmodligen är mindre än t.ex. torskfisket på Röst. Den tonfiskart som främst fångas är albacore. Förr i tiden fanns nog även gott om större tonfiskarter här. Staden är ganska modern, men i centrum finns "Gamla Stan", med ringmur och allt, ute på en holme i hamnen. På gågatan med spelemän och spännande turistshopping ligger även fiskemuséet, som är väl värt ett besök. Historiskt sett bedrevs yrkesfisket efter tonfisk med metoder som liknar modern trolling, med krok och linor i långa utriggarspröt på segelskutor. Nu för tiden används mer effektiva metoder som trål, drivgarn och ringnot, vilket gör att fisket är utdöende, som i alla andra hav.


Utställningsbåtar på fiskerimuséet i gamla stan i Concarneau. Observera tidvattenskillnaden. 


Santa Maria på väg in i hamn.

I centrum av Concarneau finns även turistbåten "Santa Maria" som tar ut fiskesugna på havet. Jag och fiskepolaren kunde självfallet inte motstå denna frestelse vid vårt första besök. Vi tog en kvällstur i strålande sommarväder och bleke på Biscayabukten. Efter ca en timmes gångtid kom vi till en stor boj vid några öar. Skutan förtöjdes i bojen, och när jag tjuvkikade på skepparens ekolod kunde jag konstatera att det låg ett vrak på bottnen. Skepparen plockade fram spön åt alla och visade hur man skulle fiska. Det var styva haspelspön riggade med ett enkelt Pater Noster-tackel. På kroken satte man ett agn, vad som helst. Fisk eller bläckfisk eller musslor. Det som högg var skäggtorsk. Hela tiden, varje minut. Vi provade att agna med stjärten av en skäggtorsk, och visst är de glupska kannibaler också. Plötsligt fick polaren på något riktigt tungt. Du har vraket, sade några fransmän muntert på bruten engelska, men snart började "vraket" att röra sig, sen brast linan. Upp kom ett tackel där nylonänden var avgnagd av vassa tänder. Congööööör sa fransmännen småskrattande och visade oss en gigantisk cirkelkrok riggad på grov ståltafs som de hade i tackelboxen. Själva var vi inbitna sötvattensfiskare, det saltaste vi fått hemma var väl typ näbbgädda. Så vi hade ju inte spön och tackel för att matcha en conger, och såna gigantiska krokar som de visade upp hade vi aldrig sett förr. Efter två timmars fiske gick båten hem igen, och vi gottade oss i kvällssolen. Vi hade ju fångat en helt ny art och en av oss dessutom fått känna på tyngden av en conger. Skepparen tyckte jag hade en så cool fez (som jag köpt i Turkiet), han trodde nog jag var muslim, så de tog lite bilder på oss där vi satt och såg omotiverat nöjda ut. Tillbaka i Pont-Aven kunde vi konstatera att min mamma hade lockat ett helt harem av halvtama sommarkatter till sitt hus, så vi slängde ut den äckliga skäggtorsken till dem. All fisken var borta nästa morgon.


Coola polare på Santa Marias reklamtavla.

Döm om vår förvåning när jag och flickvännen kom tillbaka tre år senare och såg bilden av mig och polaren på båtens reklamtavla i hamnen. Och vi höll inte ens upp någon fisk på bilden, vi var bara allmänt nöjda. Jag och tjejen tog också en tur med båten. Vi fick skäggtorsk, skäggtorsk och skäggtorsk. Skepparen bestämde sig för att fiska lite själv och riggade upp ett grovt spö där han agnade med en hel skäggtorsk. Inom en kvart stod han med ett grymt spöböj och kämpade som besatt. Han tog den riktigt hårt så att den inte skulle simma tillbaka in i vraket. Upp kom slutligen en skaplig conger på minst tio kilo, förmodligen mer. Han och hans däcksgast hjälptes åt att gaffa, med varsin gaff. Någon sade till oss på engelska att man måste vara väldigt försiktig när man får upp en conger i båten. Den biter efter allt den kan och om den får tag på t.ex. en hand, så håller den fast och börjar rotera. Två meter lårmuskel kan man inte hålla emot. Den kan utan problem skala köttet av fingrarna på en. Gubbarna höll besten med två gaffar från varsitt håll, så att den inte skulle kunna slingra sig fri medan de skar upp halsen. På vägen hem skivade skepparen upp congern i kotletter och alla passagerarna fick varsin bit med sig hem. Vi lagade till våra på grillen. Den var ungefär som fläskfilé, både i smak och konsistens. Därefter har jag försökt få conger varje gång jag varit där, men aldrig lyckats. Om man vill fiska conger från land kan man åka till piren vid Point du Trèvignon på natten. Men då ska man även passa in rätt tidvatten, så det är en hel vetenskap. Vi drack för det mesta vin om kvällarna, så jag kom aldrig iväg på nåt sånt fiske.


Conger - två meter lårmuskel med vassa tänder och dåligt humör

Någon engelsktalande stamgäst på båten berättade en gång att i september brukar skepparen på Santa Maria boka en handfull dedikerade kunder och åka iväg en vecka eller två till havs, väster om Irland där de sover på båten och yrkesfiskar tonfisk med sportfiskemetoder. De traditionella trollingspröten har han på året om, och i aktern är en kampstol för big game monterad. Sen kör han hem och säljer fångsten till tonfiskfabrikerna. Sånt hade förstås varit kul att åka med på, men det lär aldrig bli av. Särskilt inte nu när vi sålt huset. En annan gång hade jag tjatat om conger och visat almanackan för att fråga när skepparen planerade en riktad congertur, så att jag kunde boka. Men p.g.a. språkförbristring blev det inget. Kanske ville han inte bestämma sånt i förväg, utan anpassade fisket för dagen efter väder och vind. Jag blev i allafall lite besviken när jag gick ombord en dag och gasten sade på bruten engelska att "igår fick vi 32 congers. Men idag går vi nog på skäggtorsk."


Baljan full av den vanligaste fångsten på båten Santa Maria, skäggtorsk, kryddat med en taggmakrill som bonus

Några år senare hade vi egentligen planerat att dra min båt till Norge och fiska i Langesund. Jag hade köpt ett tungt spö för djuphavsfiske just till detta ändamål. Vi hade även köpt ny bil veckorna innan. Men båttrailern jag köpt blev inte leveransklar i tid till semestern, så vi fick tänka om. Vi bestämde oss för att köra till Frankrike utan båt i stället. Så härligt att bara kunna sticka iväg så där spontant. Bestämma sig ena dagen och vara på väg dagen efter. Bilresan tog två dagar. Tidigare hade vi alltid flugit eller åkt tåg, men nu när vi körde bil kunde jag packa ner ordentligt med fiskeprylar. Det skulle ge utdelning. Två dagar i veckan kör Santa Maria långturer, så vi bokade en sån. Skepparen började med ett stopp vid vraket på morgonen. Jag tog några skäggtorskar och satsade därefter på conger, men det blev ingenting. Sen körde vi långt ut på Biscayabukten. Jag visste inte vad som väntade, pga språkförbistring, men när skepparen plockade fram grova spön så visade jag mitt. Fransmännen kände misstänksamt på min flätlina och någon sade på bruten engelska att en sån där tunn sytråd håller väl inte för en riktig fisk, 1 mm nylon ska det vara! Vi riggade upp långa nylontafsar, sen stålvajer och stor cirkelkrok längst ut. På kroken sattes en sardin eller skäggtorsk. En blytyngd fästes i linan med gummiband som skulle brista vid napp, sen knöt vi fast ballonger som flöte. Skepparen sänkte ner en stor mäsksäck full av rubby-dubby. Sen lät vi ballongerna segla iväg för vinden med våra tackel. Tio-femton ballonger guppade omkring i grupp en bit bort från båten.

Jag tyckte det var trist att vänta, så jag provade att bottenmeta i aktern med ett annat spö. Men ett litet pilkspö med Ambassadör 6500 och nylonlina är inte idealiskt för djupmete, och på mjukbotten fanns ändå ingen fisk, så jag gav snart upp och lade mig för att sola i stället. Jag slumrade nog till en stund också. Plötsligt väcktes jag abrupt av ett jäkla oväsen när en rulle började knarra i hög frekvens. Av alla 15 rullarna i spöhållaren var det MIN som väsnades. Linan drogs ut i ett rasande tempo, trots att slirbromsen på min Shimano TLD25 stod i "strike position". Jag kastade mig över spöet och började kämpa med fisken. De andra vevade avundsjukt in sina tackel för att inte vara i vägen. Skepparen kom med spöbälte och axelsele åt mig, så att kampen skulle gå lättare. Jag visste inte vad det var för fisk, men jag hade ju mina aningar, baserat på fiskemetoden. Maken till snabbsimmare har jag aldrig varit med om, varken förr eller senare. Mjölksyran sprutade ut öronen. Efter minst en kvarts stenhård kamp med långa rusningar och häftig pumpning med hela kroppen, så tailsnarade skepparen en lång och slank blåhaj. Catch & release är ett okänt begrepp bland franska yrkesfiskare, så det första han gjorde var att sprätta upp buken på hajen med en vass kniv och kölhala den, så att blodlukten skulle locka till sig fler hajar. Men först efter att skepparens lilla terrier (liknande Milou) bitit tag i fisken och slagits med den så att pälsen blev alldeles blodig. Ytterligare en passagerare fick en haj under dagen, sen var det dags för hemfärd. Jag vägde hajen till ca 15 kilo, avblodad. En baby, men min största fisk så långt. Fransmännen kände nyfiket på min flätlina igen och kommenterade "good equipment".

Jag ville egentligen inte ha hajkadavret, men besättningen tvingade oss att ta hem det. Någon sade att man lagar till den i ugnen med tomatskivor och hackad lök. Jag försökte stycka den hemma i köket, men jag hade ingen kniv som var tillräckligt vass för att penetrera skinnet. Vi förvarade den i kallvatten i köksvasken över natten, med några isbitar som inte räckte på långa vägar för att kyla den ordentligt. Sen på morgonen var det marknad i Pont-Aven. Jag tog hajen i stjärtfenan, slängde den över axeln och gick ner till fiskhandlaren för att fråga om de kunde använda den till något. Det väckte ju viss uppståndelse när jag gick genom den välbesökta marknaden med en stor haj på ryggen. Och fiskens skinn färgade av sig på min regnjacka, som hade blå fläckar på ryggen i flera år efteråt. Men fiskmånglerskan sa nej, hon ville inte ha den. En så ful fisk går inte att sälja, sa hon. Då lade vi den i bilen och körde till den välsorterade fiskbutiken i Nèvez. De ville inte heller ha den, men de hjälpte oss att stycka den i lagom portionsbitar som vi kunde laga till själva, sen dumpade de resten av kadavret i sin avfallsbinge. Men först efter att den unge innehavaren jagat en av sina kvinnliga expediter genom butiken med den stora hajkäften gapande ilsket mot henne. Min mamma berättade senare att han brukar göra så med alla fula havsmonster han får in. Vi lagade till hajkotletterna i ugnen med chilisås ovanpå och serverade med ris och sallad. Ingen höjdare.


Invigning av mitt nya 50-punds spö. På detta spö har jag tagit fyra av mina fem största fiskar i livet.

En plats som vi besökte ett par gånger men som jag aldrig kom ut att fiska på, var Point du Raz. Det är den västligaste punkten på Frankrikes fastland, där Biscayabukten möter Engelska Kanalen i ett kokande inferno. Här trivs havsabborren som fisken i vattnet. Detta ställe räknas som en av världens bästa platser för den arten. Men det ligger över tio mil från vårt hus, och för att kunna fiska där måste man ha egen båt. Det finns visserligen att hyra i närheten, men sånt kräver planering och framförhållning, så det blev aldrig av. Här en artikel i danska Fisk og Fri om havsabborre vid bl.a. Point du Raz. Även om jag aldrig kom till skott att fiska havsabborre själv, så var jag naturligtvis nyfiken på att smaka en matfisk med så gott rykte. Jag hittade ett spännande recept i en fransk fisketidning. Mamma hjälpte mig att översätta, sen köpte vi en fisk på torget och grillade själva en kväll. En av de godaste fiskar vi ätit. Min mamma hade aldrig provat den fisken förr, trots att hon bott där varje sommar i flera år, och hon blev helt begeistrad. Därefter började hon beställa havsabborre på restaurangerna vid alla speciella tillfällen, när det skulle firas nåt särskilt. Men de sista åren hände något. Havsabborren fanns inte längre att köpa i fiskbutikerna och den försvann från menyn på restaurangerna. Jag misstänker helt klart utfiskning. Vi fortsatte att åka dit och hyrde ett annat hus några gånger efter att sålt vårt eget, men på den senaste resan vi gjorde dit så var havet helt dött. Ingen havsabborre fanns att köpa och på Santa Maria fick man inte mer än nån enstaka skäggtorsk längre. Trist, men förhoppningvis en tillfällig svacka. Glädjande är dock att havsabborren verkar komma i nordiska vatten, bl.a. i Oslofjorden.


Point du Raz - världens ände. Här möter vågorna från Biscayabukten strömmarna från Engelska Kanalen och spännande fiske uppstår.

För en månad sen fyllde mamma 76 och ville återuppleva minnena från sitt kära sommarhus, så vi dukade fram en middag med havets frukter -  hummer, havskräftor, räkor, vinkokta musslor och ett gott Alcace-vin till. Men det kan naturligtvis inte jämföras med originalet, där man köper råvarorna färska (levande) på torget.


Vardagsmat i Bretagne

Så här ser en klubbad lubb ut, för dom som undrar. Lubben är en ypperlig matfisk som trivs bäst på djupa hårdbottnar, på norra delen av svenska västkusten och i Norge. Den är väldigt glupsk och biter på det mesta som presenteras. Men ett luktande bete, t.ex. fiskfilé eller GULP brukar fungera bättre än artificiella pilkar och jiggar, särskilt för stora exemplar. En lubb kämpar för sitt liv hela vägen upp till ytan, till skillnad från andra bottenfiskar som ofta ger upp när man vevat en bit. Men när man väl fått upp dem är det bara att klubba ihjäl dem, för de brukar lida av svår dykarsjuka. Ögonen har pressats ut ur skallen och inälvorna ut ur munnen. De går i regel inte att sätta tillbaka levande. Små lubbar kan vara väldigt enerverande när man försöker fånga annan fisk på djupt vatten, för man måste veva upp och plocka bort dem hela tiden. Inte så kul om det tar en kvart att veva varje gång. Och med 15-kilos gränsen som råder för utförsel av fiskfilé från Norge har man inget vettigt att göra med fångsten. Man vill ju inte fylla hela kvoten med bara lubb, även om det är gott.

När man rensar en lubb bör man ha en riktigt vass kniv, eftersom skinnet är så segt. Knivbryne bör användas både före och efter. Det är ganska vanligt att köttet innehåller vidriga parasitmaskar som man bör skära bort, särskilt buk-köttet. Maskarna kan se ganska oaptitliga ut, men är inte farliga för människan. Lubben bör konsumeras inom ett par-tre månader efter fångsten, längre tål den inte att frysas. Den är fast i köttet och passar därför ypperligt på grillen. Jag brukar göra grillspett som jag marinerar med Kaj P:s Limeolja och kryddar med citronpeppar. Sen grillar man med folie på gallret. Det är viktigt att man passar tiden så att den inte grillas för länge. Ett antal festdeltagare som blev bjudna på denna rätt sa att det var den godaste fisk de ätit, och jag tror inte att det var en ren artighetsfloskel.



Världens bästa lubbklubbare heter Anders och kommer från Helsingborg. Han är den ende i hela världen som klubbat en lubb över 17 kilo. En mycket skicklig sportfiskare och inbiten fiskevårdare som skriver massor av brev och debattinlägg till olika myndigheter i fiskevårdsfrågor. Min egen största lubb är den på bilden, som vägde ca 3.5 kg.

I flera år har jag funderat på att skaffa en egen, renodlad fiskeblogg, men aldrig fått tummen loss. Tidigare har jag fiskebloggat på min allmänna personblogg samt på olika fiskeforum. Men nu är det dags att klubba lubben och sätta igång. Här är den! Den första tiden kommer det att bli en hel del bakåtblickande reportage och reseberättelser. Därefter blir det nog mer sporadiska rapporter vid de tillfällen jag kommer iväg på fisketur.