Tarpon
Jag kom iväg på tarponfiske i kväll. Efter en kort dag med familjen i Disney's Animal Kingdom och ett snabbt dopp i poolen körde jag iväg till St Petersburg sent på eftermiddagen. Jag hade stämt träff med "Captain Tyler" vid båtrampen i Fort de Soto för nattfiske efter tarpon. Han trodde chansen att kroka en så här tidigt på säsongen var störst efter mörkrets inbrott, när tidvattnet gick inåt och lamporna på broarna lockade fisken till sig.
Tampa och St Petersburg sägs vara världens fritidsbåtstätaste region och båtrampen i Fort De Soto är anpassad därefter. Tio breda dubbelramper med servicebryggor, gott om svängrum på land och hundratals asfalterade parkeringar i direkt anslutning. De bästa ramperna jag sett i Sverige har en trång dubbelramp, oftast idiotiskt planerat med tillfartsväg i vinkel och trångt som medeltidsgränderna i Gamla Stan, samt ett dussin grusade parkeringar långt därifrån. Och ramperna i Norge ska vi bara inte tala om... Ändå är det jättetrångt även på De Soto-rampen under helgerna, när alla ska ut med sina båtar, enligt guiden Tyler.
Tyler är en ung kapten i 25-årsåldern som tagit fil. kand. i marinbiologi och startat egen guidefirma. Båten var flat och öppen men ganska stor och stabil. Vi körde 15-20 minuter tillbaka till en bro jag nyss kört över på väg dit, precis intill båtklubben och betesbutiken där jag köpt räkorna jag agnat med tidigare under resan när jag pirfiskat. Här har även guiden sin egen båtplats. - Varför stämde du inte träff här, sade jag, så hade vi sluppit transportsträckan? Men nej, båtklubben är privat, och jänkarna tar hårt på "trespassing", så han ansåg inte att det var lämpligt.
I farleden under denna bron krokade jag båda mina tarponer, på två nedsläpp i rad. Före och efter hade jag inte ett hugg. På natten är farledsfendrarna upplysta av lampor som lockar till sig fisken. Tarponerna vältrar sig precis under ytan så att man ser dem blänka i ljuset och ibland hoppar de så att det plaskar rejält. Teoretiskt sett hade jag kunnat fiska från bron på egen hand, men chansen att få upp en krokad tarpon under såna omständigheter är i det närmaste obefintlig. Det krävs en skicklig båtförare för att parera för de vilda krumsprången och plötsliga vändningarna och följa efter i rusningar som kan vara hundratals meter i 5-10 knop. Därför var det värt att betala för en guide. Tarponer är även experter på att snurra linan runt bropelare, något jag bittert fick erfara.
Godis för en tarpon. De båda huggen fick jag dock på fisk, "threadfin". De är tydligen väldigt kräsna, är betet det minsta skadat och slöar till sig ska man byta genast. Och smaken för dagen växlar. De brukar gilla krabba bäst, men denna kvällen var det fisk som gällde. Kroken är en 8/0 Gamagatsu Octopus, som enligt guiden är helt överlägsen för att kroka tarpon.
Vi fiskade med stora haspelspön, med levande bete på frilina och en meters nylontafs. Jag hade krabba och guiden fisk, så att vi skulle täcka in allt och hitta tarponernas smak för dagen. Efter en stund såg vi en tarpon hoppa i frivattnet innanför bron. Sjöbrisen låg på från Golfen och tidvattnet höll på att vända inåt. Strax efter solnergången mojnade vinden helt och det blev riktigt njutbart. Jag älskar att fiska i bleke. Krabborna tog slut, så jag bytte till fisk. Vi gled in i farleden under bron och plötsligt drog linan iväg. Jag sänkte spötoppen mot fisken, som guiden sagt, och lät den kroka sig själv i cirkelkroken. Sen började jag veva och drog åt slirbromsen. Nu blev det åka av! Jag hoppade fram i fören och satte mig på knä. Först drog fisken in under bron och guiden körde efter. Men plötsligt vände fisken tillbaka in under båten och vi fick vända på en femöring för att hänga med åt andra hållet. Fisken rundade pålverket som avgränsar farleden och simmade in under bron igen. Vi hann inte riktigt med att runda lika fort och jag trodde jag tappat den, men när vi till sist kom runt kände jag att den var kvar. Men bara sekunder efter så gick den runt betongpelaren och drog av linan. Pulsen var på 160. - Den var stor, sa Tyler. De stora hoppar nästan aldrig, medan de små alltid gör det. Denna visade sig inte en enda gång.
- Våra betesfiskar är nästan slut, sade Tyler. Dessutom så har vi stökat runt med båten under bron så mycket att vi förmodligen har skrämt bort all fisken, så vi passar på att fånga lite betesfisk nu. Vi lade till vid båtklubbens flytbrygga och gick ur båten. Tyler jagade betesfisk med kastnätet medan jag passade på att tömma blåsan med hyfsat fast mark under fötterna. Tyler berättade att han brukar vara med i den årliga tarponturneringen nere i Boca Grande, som pågår varje helg i flera veckor under maj-juni. En gång kom han tvåa med en fisk på över 200 pounds. Den skulle vunnit de flesta åren, men just det året togs en ännu större, dessutom samma dag. När han var nöjd med innehållet i betestanken gav vi oss ut igen. Det hade börjat blåsa frånlandsvind, en rekyl på sjöbrisen som legat på under eftermiddagen. I den stora Tampa Bay byggdes snabbt upp höga vågor som rullade in i 180 graders riktning mot tidvattnet. Dessutom var det nu kolmörkt. Vi drev in under bron, där jag kastade mot ljuset under den närmaste lyktan vid pålverket. Det dröjde inte många sekunder innan linan drog iväg och en tarpon var krokad. Den for iväg inåt bukten och hoppade fyra gånger i rask följd, medan jag satte mig i fight position i fören och visade med vänsterhanden var Tyler skulle svänga för att följa fisken. Han såg ju inte linan eller fisken i mörkret, så jag fick både drilla fisken och ge honom kommandon. Vi var båda överens om att denna var mycket mindre än den förra, men det var fortfarande vild fight på haspelspöet. Efter bara några minuter var den dock trött och kom snällt intill båten. Vi lyfte in den för fotografering. Medan jag höll den sprätte den till och gav mig lavett med den kraftiga stjärten rakt i ögat. Sen släppte vi tillbaks den och jag fick hålla den i munnen, medan vi körde sakta med båten för att ge den konstgjord andning, innan den spratt till och simmade tillbaka ner i djupet. - 40 pounds. Den första vi hade på kroken hade förmodligen kunnat äta upp denna, sa kapten.
Detta är en baby. Den stora jag krokade strax före lindade linan runt en bropelare och slet sig, men jag fick en liten som tröst. Tillräckligt liten för att lyfta in i båten och fotografera. De stora lämnar man kvar i vattnet under avkrokningen. Nu luktar hela jag sill, så det blir väl till att sova på soffan i natt...
Vi fortsatte fiska några timmar till, men kulingvinden och strömmen gick på olika håll och byggde upp vågor som gjorde det nästan omöjligt att fiska under den bron. Till sist gav vi upp och körde till en annan bro som låg i lä för vinden och där tidvattnet var svagare. Där fanns ett kolmörkt skuggparti under bron och ett parti som var upplyst av brons starka gatlyktor. Tarponerna stod och lurade i skuggpartiet och gjorde utfall mot ljuset där betesfisken fanns. Man såg dem vältra sig i ytan, stora bumlingar på 50-100 kg. Men vi fick inte fler hugg, och vid midnatt gav vi upp och körde iland.
(Inlägget blev färdigredigerat och kompletterat efter hemkomsten till Sverige).
Tampa och St Petersburg sägs vara världens fritidsbåtstätaste region och båtrampen i Fort De Soto är anpassad därefter. Tio breda dubbelramper med servicebryggor, gott om svängrum på land och hundratals asfalterade parkeringar i direkt anslutning. De bästa ramperna jag sett i Sverige har en trång dubbelramp, oftast idiotiskt planerat med tillfartsväg i vinkel och trångt som medeltidsgränderna i Gamla Stan, samt ett dussin grusade parkeringar långt därifrån. Och ramperna i Norge ska vi bara inte tala om... Ändå är det jättetrångt även på De Soto-rampen under helgerna, när alla ska ut med sina båtar, enligt guiden Tyler.
Tyler är en ung kapten i 25-årsåldern som tagit fil. kand. i marinbiologi och startat egen guidefirma. Båten var flat och öppen men ganska stor och stabil. Vi körde 15-20 minuter tillbaka till en bro jag nyss kört över på väg dit, precis intill båtklubben och betesbutiken där jag köpt räkorna jag agnat med tidigare under resan när jag pirfiskat. Här har även guiden sin egen båtplats. - Varför stämde du inte träff här, sade jag, så hade vi sluppit transportsträckan? Men nej, båtklubben är privat, och jänkarna tar hårt på "trespassing", så han ansåg inte att det var lämpligt.
I farleden under denna bron krokade jag båda mina tarponer, på två nedsläpp i rad. Före och efter hade jag inte ett hugg. På natten är farledsfendrarna upplysta av lampor som lockar till sig fisken. Tarponerna vältrar sig precis under ytan så att man ser dem blänka i ljuset och ibland hoppar de så att det plaskar rejält. Teoretiskt sett hade jag kunnat fiska från bron på egen hand, men chansen att få upp en krokad tarpon under såna omständigheter är i det närmaste obefintlig. Det krävs en skicklig båtförare för att parera för de vilda krumsprången och plötsliga vändningarna och följa efter i rusningar som kan vara hundratals meter i 5-10 knop. Därför var det värt att betala för en guide. Tarponer är även experter på att snurra linan runt bropelare, något jag bittert fick erfara.
Godis för en tarpon. De båda huggen fick jag dock på fisk, "threadfin". De är tydligen väldigt kräsna, är betet det minsta skadat och slöar till sig ska man byta genast. Och smaken för dagen växlar. De brukar gilla krabba bäst, men denna kvällen var det fisk som gällde. Kroken är en 8/0 Gamagatsu Octopus, som enligt guiden är helt överlägsen för att kroka tarpon.
Vi fiskade med stora haspelspön, med levande bete på frilina och en meters nylontafs. Jag hade krabba och guiden fisk, så att vi skulle täcka in allt och hitta tarponernas smak för dagen. Efter en stund såg vi en tarpon hoppa i frivattnet innanför bron. Sjöbrisen låg på från Golfen och tidvattnet höll på att vända inåt. Strax efter solnergången mojnade vinden helt och det blev riktigt njutbart. Jag älskar att fiska i bleke. Krabborna tog slut, så jag bytte till fisk. Vi gled in i farleden under bron och plötsligt drog linan iväg. Jag sänkte spötoppen mot fisken, som guiden sagt, och lät den kroka sig själv i cirkelkroken. Sen började jag veva och drog åt slirbromsen. Nu blev det åka av! Jag hoppade fram i fören och satte mig på knä. Först drog fisken in under bron och guiden körde efter. Men plötsligt vände fisken tillbaka in under båten och vi fick vända på en femöring för att hänga med åt andra hållet. Fisken rundade pålverket som avgränsar farleden och simmade in under bron igen. Vi hann inte riktigt med att runda lika fort och jag trodde jag tappat den, men när vi till sist kom runt kände jag att den var kvar. Men bara sekunder efter så gick den runt betongpelaren och drog av linan. Pulsen var på 160. - Den var stor, sa Tyler. De stora hoppar nästan aldrig, medan de små alltid gör det. Denna visade sig inte en enda gång.
- Våra betesfiskar är nästan slut, sade Tyler. Dessutom så har vi stökat runt med båten under bron så mycket att vi förmodligen har skrämt bort all fisken, så vi passar på att fånga lite betesfisk nu. Vi lade till vid båtklubbens flytbrygga och gick ur båten. Tyler jagade betesfisk med kastnätet medan jag passade på att tömma blåsan med hyfsat fast mark under fötterna. Tyler berättade att han brukar vara med i den årliga tarponturneringen nere i Boca Grande, som pågår varje helg i flera veckor under maj-juni. En gång kom han tvåa med en fisk på över 200 pounds. Den skulle vunnit de flesta åren, men just det året togs en ännu större, dessutom samma dag. När han var nöjd med innehållet i betestanken gav vi oss ut igen. Det hade börjat blåsa frånlandsvind, en rekyl på sjöbrisen som legat på under eftermiddagen. I den stora Tampa Bay byggdes snabbt upp höga vågor som rullade in i 180 graders riktning mot tidvattnet. Dessutom var det nu kolmörkt. Vi drev in under bron, där jag kastade mot ljuset under den närmaste lyktan vid pålverket. Det dröjde inte många sekunder innan linan drog iväg och en tarpon var krokad. Den for iväg inåt bukten och hoppade fyra gånger i rask följd, medan jag satte mig i fight position i fören och visade med vänsterhanden var Tyler skulle svänga för att följa fisken. Han såg ju inte linan eller fisken i mörkret, så jag fick både drilla fisken och ge honom kommandon. Vi var båda överens om att denna var mycket mindre än den förra, men det var fortfarande vild fight på haspelspöet. Efter bara några minuter var den dock trött och kom snällt intill båten. Vi lyfte in den för fotografering. Medan jag höll den sprätte den till och gav mig lavett med den kraftiga stjärten rakt i ögat. Sen släppte vi tillbaks den och jag fick hålla den i munnen, medan vi körde sakta med båten för att ge den konstgjord andning, innan den spratt till och simmade tillbaka ner i djupet. - 40 pounds. Den första vi hade på kroken hade förmodligen kunnat äta upp denna, sa kapten.
Detta är en baby. Den stora jag krokade strax före lindade linan runt en bropelare och slet sig, men jag fick en liten som tröst. Tillräckligt liten för att lyfta in i båten och fotografera. De stora lämnar man kvar i vattnet under avkrokningen. Nu luktar hela jag sill, så det blir väl till att sova på soffan i natt...
Vi fortsatte fiska några timmar till, men kulingvinden och strömmen gick på olika håll och byggde upp vågor som gjorde det nästan omöjligt att fiska under den bron. Till sist gav vi upp och körde till en annan bro som låg i lä för vinden och där tidvattnet var svagare. Där fanns ett kolmörkt skuggparti under bron och ett parti som var upplyst av brons starka gatlyktor. Tarponerna stod och lurade i skuggpartiet och gjorde utfall mot ljuset där betesfisken fanns. Man såg dem vältra sig i ytan, stora bumlingar på 50-100 kg. Men vi fick inte fler hugg, och vid midnatt gav vi upp och körde iland.
(Inlägget blev färdigredigerat och kompletterat efter hemkomsten till Sverige).
Skyway Fishing Pier
Efter flera Disney-parker, Gatorland, Seaworld och Aquatica var det dags för en dag vid havet idag. Men storflickan ville inte följa med, för hon brände sig i solen igår. Så för att hon inte skulle bli uttråkad fick vi köra allihopa till Florida Mall för shopping en sväng, innan jag och lillflickan körde iväg själva. Detta resulterade i att storflickan förmodligen fick mer sol än oss, eftersom hon var vid poolen medan vi åkte bil under de varmaste timmarna. Målet för dagen blev Skyway Fishing Pier, en nedlagd motorvägsbro som gjorts om till sportfiskereservat med konstgjorda rev runt om. Men idag fick vi bara småfisk. Några som satt runt om oss fick groupers och spansk makrill, men fisket var trögt idag. Vinden låg på från nordväst och gjorde det svårfiskat, man fick ingen kontakt med betet i motvinden. Sen i skymningen vände tidvattnet så att betena gick in under piren och det blev ännu svårare. Jag ringde även en fiskeguide och bokade tarponfiske till på onsdag kväll.
Skyways Pier har röstats fram till USAs bästa "state park" flera gånger. Man betalar 4 dollar för att köra ut på piren och 4 dollar per vuxen fiskare. Då ingår även kustfiskelicensen som är betydligt dyrare annars.
En mile med bara fiske. Södra piren är ännu längre.
Ny art, "Pilchard", nån slags sardin.
Ännu en ny art, Atlantic Bumper.
Skyways Pier har röstats fram till USAs bästa "state park" flera gånger. Man betalar 4 dollar för att köra ut på piren och 4 dollar per vuxen fiskare. Då ingår även kustfiskelicensen som är betydligt dyrare annars.
En mile med bara fiske. Södra piren är ännu längre.
Ny art, "Pilchard", nån slags sardin.
Ännu en ny art, Atlantic Bumper.
Fort De Soto
Ett kraftigt regn i måndags morse kastade vår plan tillbaka till den ursprungliga - Disney på måndagen och stranden/fiske på tisdagen. Det skulle visa sig jobbigt, för vädret blev rekordvarmt senare på måndagen och i St Peterburg blåste kulingvindar på tisdagen. Tvärtom hade varit helt OK, blåst i Disneyparken och rekordvärme på stranden. Men jag tror alla var nöjda ändå. Barnen och hustrun har stupat i säng så fort vi kommit innanför dörren tre kvällar i sträck nu. Man kan inte klaga på intensiteten i upplevelserna.
Idag höll vi på halva förmiddagen med att packa och göra matsäck, sen tog det två timmar att köra till St Petersburg och Fort De Soto County Park, där vi anlände strax efter tolv. Den stranden röstades till den bästa i USA 2005. Ändå var det nästan folktomt, förutom en massa fiskare på piren. I ena änden ligger en lång fiskepir 300 m rakt ut i Mexikanska Golfen, i yttersta kustbandet så att man kan få både kustnära och en hel del oceaniska fiskar. Allt från "småmört" till människoätande hajar. Solen gassade och vi blev alla solbrända, men jag tror alla är ok på den fronten. Själv ser jag bokstavligen ut som en redneck, precis som det anstår en fiskare. Det gigantiska oljeutsläppet längre norrut i Golfen har inte nått hit ner och kommer inte att göra det så länge det blåser sydvindar. Förhoppningsvis får de kontroll på skiten innan vinden vänder. Nedan dagen i bilder:
Fort De Soto Gulf Fishing Pier, 300 meter rakt ut i Mexikanska Golfen. Runt piren ligger 5 st konstgjorda rev där små och stora fiskar av alla de slag stormtrivs. En bit därifrån ligger Bay Fishing Pier som är lite kortare och vätter mot inloppet till Tampa Bay. Varje pir har en kiosk som säljer fiskeprylar, is, kalla drycker och fruset bete. Runt pirerna ligger USAs bästa strand. Man kan inte simma där pga livsfarliga tidvattenströmmar (samt en och annan tjurhaj), men att vada ut en bit och doppa sig går bra. Barnen byggde sandslott, plockade snäckskal och plaskade i de höga vågorna.
Medan jag hjälpte lillflickan att rigga sitt spö fick jag mitt första napp. Mitt spö stod lutat över räcket på piren med slirbromsen för hårt ställd och det brutala hugget slet linan rakt av. En stund senare fångade hon en "Atlantic Bumper", en slags liten jack, på en sillhäckla. Så hon fick resans första fisk och har nu en art jag själv aldrig fångat.
Jag hade köpt tre dussin levande räkor som jag metade med på frilina och bara en nylontafs samt ett blyhagel. I 95% av nedsläppen bet nån liten rackare av stjärten på räkan och spottade ut huvudet där kroken satt, så agntjuvarna gäckade oss hela tiden. Men till sist lyckades jag kroka en. Min första fisk på resan blev en pigfish, en slag grunt. De används i regel som agn för större fiskar.
Den mest talrika fångsten blev Pinfish, som också är ett populärt agn för större fiskar. Lillflickan fick en också.
Dagens fisk. Medan jag gick ifrån mitt spö för att fotografera en fågel höll den här lilla gynnaren på att slita mitt spö i sjön, trots att det stod lutat mot räcket med bara ett par decimeter av toppen ovanför. Det räddades av att veven på rullen fastnade i den översta av ribborna på räcket samt att en fiskegranne skyndade till och höll fast spöet åt mig. Precis som litteraturen beskriver så slaknade den efter första rusningen och det var bara att veva in och lyfta upp den. Arten heter Crevalle Jack. Jag tyckte den var för liten för att äta, så jag släppte tillbaks den efter fotografering. Jacks brukar förvissa vara utsökta matfiskar, i Egypten fick jag t.ex. en Jack Trevally som hade smak och konsistens som kyckling, men i det här fallet skulle mitt val visa sig vara riktigt, eftersom Crevalle beskrivs som oduglig matfisk i litteraturen. Fiskegrannens kommentar efter det brutala hugget var "WTF was that, a Bluefin Tuna???"
Fågellivet i Florida är oerhört rikt. Överallt ser man hägrar, pelikaner, och massor av andra arter jag aldrig orkat lära mig. När man fiskar blir man tidvis tvungen att jaga bort dem, annars tar de fisken med krok och allt. På piren satt massor av anslag om hur man gör för att kroka loss en fågel ifall olyckan ändå skulle vara framme. Det stod att barn absolut inte ska försöka kroka loss dem och att vuxna gör det på egen risk. Sitter de fast och man kommer nära dem, använder de sin gigantiska näbb för att hugga mot ögonen. Och vem kan klandra dem, det skulle jag också gjort i deras sits?
Jag har läst i ett otal reseberättelser och bloggar att det är mer eller mindre omöjlig att tillbringa en dag i båt eller på pirarna runt Tampa Bay utan att se vilda delfiner. Och mycket riktigt såg vi dem flera gånger idag. Amerikanska myndigheter rekommenderar att alla fiskare drar upp sina beten så fort de är i närheten, för att undvika felkrokningsolyckor.
I Florida är det även vanligt med manater, eller sirener som de också kallas på svenska. Ett stort havslevande däggdjur vars närmaste släkting är elefanten. Vi såg en som simmade under vattnet ända in till tre meter från stranden där hustrun och barnen satt. Men den simmade väldigt långsamt och kom aldrig upp till ytan och visade sig, så om man inte var uppmärksam var det lätt att förväxla den med en sten eller en stor tångruska. En stund senare såg jag en annan som viftade med den gigantiska paddelformade stjärten över ytan, men det gick så fort så jag hann aldrig fotografera.
Även om småfisken och agntjuvarna dominerar runt pirerna, finns det hela tiden god chans att få de större arterna som alla eftersträvar. Allt från spansk makrill, spotted seatrout och pompano över kingfish, cobia och gag grouper till det verkliga högviltet - tarpon, goliath grouper och olika hajar som kräver rejäla doningar för att besegra. Medan vi stod och fiskade kom en rocka simmande uppe i ytan, stor som en dörr och synlig för alla. Den närmaste fiskegrannen agnade med levande räka på lätt haspelspö, precis som jag, och drog på en fisk som bara rusade iväg hejdlöst och ostoppbart hundra meter innan den slet av linan. En annan granne gick genom hela den amerikanska floran av svordomar när en meterlång haj bet av hans betesfisk på mitten uppe i ytan, utan att fastna på kroken. En tredje fiskegranne kämpade med en liten cobia på sitt klena haspelspö i minst en kvart över hela längden på piren. Han försökte få in den i en sänkhåv flera gånger men den var aldrig i närheten av att ge sig. Till sist drog han in den på grunt vatten vid stranden, men där slet den av linan och utgick med segern. Cobia ser nästan ut som en haj i vattnet. Jag fick en på ca 10 kg i Florida för ett antal år sedan, kanske dubbelt så stor som den som fiskegrannen tappade idag. En grym fajter, som de flesta varmvattenfiskar.
Idag höll vi på halva förmiddagen med att packa och göra matsäck, sen tog det två timmar att köra till St Petersburg och Fort De Soto County Park, där vi anlände strax efter tolv. Den stranden röstades till den bästa i USA 2005. Ändå var det nästan folktomt, förutom en massa fiskare på piren. I ena änden ligger en lång fiskepir 300 m rakt ut i Mexikanska Golfen, i yttersta kustbandet så att man kan få både kustnära och en hel del oceaniska fiskar. Allt från "småmört" till människoätande hajar. Solen gassade och vi blev alla solbrända, men jag tror alla är ok på den fronten. Själv ser jag bokstavligen ut som en redneck, precis som det anstår en fiskare. Det gigantiska oljeutsläppet längre norrut i Golfen har inte nått hit ner och kommer inte att göra det så länge det blåser sydvindar. Förhoppningsvis får de kontroll på skiten innan vinden vänder. Nedan dagen i bilder:
Fort De Soto Gulf Fishing Pier, 300 meter rakt ut i Mexikanska Golfen. Runt piren ligger 5 st konstgjorda rev där små och stora fiskar av alla de slag stormtrivs. En bit därifrån ligger Bay Fishing Pier som är lite kortare och vätter mot inloppet till Tampa Bay. Varje pir har en kiosk som säljer fiskeprylar, is, kalla drycker och fruset bete. Runt pirerna ligger USAs bästa strand. Man kan inte simma där pga livsfarliga tidvattenströmmar (samt en och annan tjurhaj), men att vada ut en bit och doppa sig går bra. Barnen byggde sandslott, plockade snäckskal och plaskade i de höga vågorna.
Medan jag hjälpte lillflickan att rigga sitt spö fick jag mitt första napp. Mitt spö stod lutat över räcket på piren med slirbromsen för hårt ställd och det brutala hugget slet linan rakt av. En stund senare fångade hon en "Atlantic Bumper", en slags liten jack, på en sillhäckla. Så hon fick resans första fisk och har nu en art jag själv aldrig fångat.
Jag hade köpt tre dussin levande räkor som jag metade med på frilina och bara en nylontafs samt ett blyhagel. I 95% av nedsläppen bet nån liten rackare av stjärten på räkan och spottade ut huvudet där kroken satt, så agntjuvarna gäckade oss hela tiden. Men till sist lyckades jag kroka en. Min första fisk på resan blev en pigfish, en slag grunt. De används i regel som agn för större fiskar.
Den mest talrika fångsten blev Pinfish, som också är ett populärt agn för större fiskar. Lillflickan fick en också.
Dagens fisk. Medan jag gick ifrån mitt spö för att fotografera en fågel höll den här lilla gynnaren på att slita mitt spö i sjön, trots att det stod lutat mot räcket med bara ett par decimeter av toppen ovanför. Det räddades av att veven på rullen fastnade i den översta av ribborna på räcket samt att en fiskegranne skyndade till och höll fast spöet åt mig. Precis som litteraturen beskriver så slaknade den efter första rusningen och det var bara att veva in och lyfta upp den. Arten heter Crevalle Jack. Jag tyckte den var för liten för att äta, så jag släppte tillbaks den efter fotografering. Jacks brukar förvissa vara utsökta matfiskar, i Egypten fick jag t.ex. en Jack Trevally som hade smak och konsistens som kyckling, men i det här fallet skulle mitt val visa sig vara riktigt, eftersom Crevalle beskrivs som oduglig matfisk i litteraturen. Fiskegrannens kommentar efter det brutala hugget var "WTF was that, a Bluefin Tuna???"
Fågellivet i Florida är oerhört rikt. Överallt ser man hägrar, pelikaner, och massor av andra arter jag aldrig orkat lära mig. När man fiskar blir man tidvis tvungen att jaga bort dem, annars tar de fisken med krok och allt. På piren satt massor av anslag om hur man gör för att kroka loss en fågel ifall olyckan ändå skulle vara framme. Det stod att barn absolut inte ska försöka kroka loss dem och att vuxna gör det på egen risk. Sitter de fast och man kommer nära dem, använder de sin gigantiska näbb för att hugga mot ögonen. Och vem kan klandra dem, det skulle jag också gjort i deras sits?
Jag har läst i ett otal reseberättelser och bloggar att det är mer eller mindre omöjlig att tillbringa en dag i båt eller på pirarna runt Tampa Bay utan att se vilda delfiner. Och mycket riktigt såg vi dem flera gånger idag. Amerikanska myndigheter rekommenderar att alla fiskare drar upp sina beten så fort de är i närheten, för att undvika felkrokningsolyckor.
I Florida är det även vanligt med manater, eller sirener som de också kallas på svenska. Ett stort havslevande däggdjur vars närmaste släkting är elefanten. Vi såg en som simmade under vattnet ända in till tre meter från stranden där hustrun och barnen satt. Men den simmade väldigt långsamt och kom aldrig upp till ytan och visade sig, så om man inte var uppmärksam var det lätt att förväxla den med en sten eller en stor tångruska. En stund senare såg jag en annan som viftade med den gigantiska paddelformade stjärten över ytan, men det gick så fort så jag hann aldrig fotografera.
Även om småfisken och agntjuvarna dominerar runt pirerna, finns det hela tiden god chans att få de större arterna som alla eftersträvar. Allt från spansk makrill, spotted seatrout och pompano över kingfish, cobia och gag grouper till det verkliga högviltet - tarpon, goliath grouper och olika hajar som kräver rejäla doningar för att besegra. Medan vi stod och fiskade kom en rocka simmande uppe i ytan, stor som en dörr och synlig för alla. Den närmaste fiskegrannen agnade med levande räka på lätt haspelspö, precis som jag, och drog på en fisk som bara rusade iväg hejdlöst och ostoppbart hundra meter innan den slet av linan. En annan granne gick genom hela den amerikanska floran av svordomar när en meterlång haj bet av hans betesfisk på mitten uppe i ytan, utan att fastna på kroken. En tredje fiskegranne kämpade med en liten cobia på sitt klena haspelspö i minst en kvart över hela längden på piren. Han försökte få in den i en sänkhåv flera gånger men den var aldrig i närheten av att ge sig. Till sist drog han in den på grunt vatten vid stranden, men där slet den av linan och utgick med segern. Cobia ser nästan ut som en haj i vattnet. Jag fick en på ca 10 kg i Florida för ett antal år sedan, kanske dubbelt så stor som den som fiskegrannen tappade idag. En grym fajter, som de flesta varmvattenfiskar.
Större i Amerika
Första dagen på Florida-semestern är avklarad. Här kommer en kort sammanfattning i form av bilder. På grund av väderprognosen kommer vi troligen att åka till kusten för bad och fiske redan i morgon och gå i Disney-parkerna senare under veckan, när det regnar. Då är det nog mindre köer.
Gas guzzler. Bilarna är större i Amerika. Skön bil att köra när man vant sig.
30 grader i skuggan. Sommaren är större i Amerika.
Tecken i skyn. Allah är stor. men han större i Amerika.
Fiskebutikerna är större i Amerika. Efter 5 timmar med tjejerna bland hundatals modebutiker i Florida Mall var det skönt att få lägga åtminstone en timme på fiskeshopping. Tyvärr stängde butiken innan jag hann shoppa färdigt.
Gas guzzler. Bilarna är större i Amerika. Skön bil att köra när man vant sig.
30 grader i skuggan. Sommaren är större i Amerika.
Tecken i skyn. Allah är stor. men han större i Amerika.
Fiskebutikerna är större i Amerika. Efter 5 timmar med tjejerna bland hundatals modebutiker i Florida Mall var det skönt att få lägga åtminstone en timme på fiskeshopping. Tyvärr stängde butiken innan jag hann shoppa färdigt.
Act of God
Den 1 maj, om fjorton dagar, är planen att åka med hela familjen till Florida. Två veckor med nöjesparker, sol och bad, samt inte minst fiske står på programmet. Jag tänkte bl.a. prova att fiska bass, en art jag aldrig fått innan. Maj är även högsäsong för tarpon, den sjövilda jättesillen som brukar väga 50-100 kg. Får jag en sån blir lyckan total. En heldag med guide i Tampa Bay kostar ca 5-600 dollar och det får väl anses överkomligt om chansen att fånga tarpon är stor. Oddsen att se delfiner är också låga, så barnen kommer nog att gilla det också.
Tarpon, en fiskedröm som kanske går i kras p.g.a flygstoppet. Fisken själv tycks dock inte ha flygförbud. (Foto: Roy Marlow)
Men just nu är det väldigt osäkert om vi kommer iväg. Inga flyg kommer att kunna lyfta i norra Europa på flera dagar, kanske inte på veckor, månader eller år. Det känns ju rätt surt när man lagt så mycket pengar på resan. Får hoppas vi får tillbaks dem ifall det blir inställt, men det är ju olika policies på olika flygbolag. Plan B var i så fall att ta båten på släp och köra bil till Kroatien i stället, men jag kollade vädret idag och där har inte hunnit bli badvärme riktigt ännu. Den riktiga fiskesäsongen börjar inte heller förrän efter midsommar, så frågan är om det är lönt. Vi kanske tar en tur till Disneyland Paris, men det blir man ju trött på efter 2-3 dagar. Senast jag skulle till Florida var i slutet av september 2001. Då var det ju också ett långt flygstopp och osäkert om resan skulle bli av. Men jag kom iväg med ett av de första planen efter att flygningarna återupptogs. Jag får hoppas på samma flax denna gången.
Eyjafjallajäkel, -jökull nånting, stick och brinn! (Foto: National Geographic)
Tarpon, en fiskedröm som kanske går i kras p.g.a flygstoppet. Fisken själv tycks dock inte ha flygförbud. (Foto: Roy Marlow)
Men just nu är det väldigt osäkert om vi kommer iväg. Inga flyg kommer att kunna lyfta i norra Europa på flera dagar, kanske inte på veckor, månader eller år. Det känns ju rätt surt när man lagt så mycket pengar på resan. Får hoppas vi får tillbaks dem ifall det blir inställt, men det är ju olika policies på olika flygbolag. Plan B var i så fall att ta båten på släp och köra bil till Kroatien i stället, men jag kollade vädret idag och där har inte hunnit bli badvärme riktigt ännu. Den riktiga fiskesäsongen börjar inte heller förrän efter midsommar, så frågan är om det är lönt. Vi kanske tar en tur till Disneyland Paris, men det blir man ju trött på efter 2-3 dagar. Senast jag skulle till Florida var i slutet av september 2001. Då var det ju också ett långt flygstopp och osäkert om resan skulle bli av. Men jag kom iväg med ett av de första planen efter att flygningarna återupptogs. Jag får hoppas på samma flax denna gången.
Eyjafjallajäkel, -jökull nånting, stick och brinn! (Foto: National Geographic)
Florida
Första gången jag var i Florida var jag 15 år gammal och åkte tillsammans med mina föräldrar och syskon. Vi bodde längs strandpromenaden A1A i Fort Lauderdale och hade den stora marinan Bahia Mar inom ett par kilometers gångavstånd. Det är där de flesta charterbåtarna ligger och det är även där som den stora flytande båtmässan brukar hållas. Jag och Pappa var där några gånger och såg när de feta trollingbåtarna kom in med sailfish, marlin och annat skoj. Jag fantiserade om att åka ut med en sån båt och fiska. Tyvärr ville Pappa inte kosta på en tur med en så dyr båt, så vi åkte en halvdags grupptur med bottenmete på revet, Jag fick inte en stjärt, medan pappa fick nån liten korallrevsfisk. I övrigt hade vi en typisk Florida-semester, med sol och bad, turer till Everglades, alligatorparker, Disney World, Epcot, m.m.
I Florida är surfing en popular sport.
I vuxen ålder har jag besökt Florida tre gånger för att delta i konferenser i mitt jobb. Vid dessa brukar det alltid bli någon mellandag eller två, så att man kan smita ifrån och fiska. Det kan bli ganska drygt att sitta med finkostymen i dåligt ventilerade hotellsalar och lyssna på knastertorra föredrag en hel vecka. Jag brukar fokusera min energi på de föredrag jag verkligen är intresserad av, så att jag orkar ta till mig det som sägs. Vid ett av dessa tillfällen var jag på en tredagars-konferens i Orlando. Dag ett och tre av konferensen var väldigt intressanta, medan dag två avhandlade ämnen som inte alls hade med mitt jobb att göra. Då smet jag ifrån och åkte iväg till Cape Canaveral där det ligger några turistfiskebåtar. P.g.a. jet lag var jag extremt morgonpigg och kom fram redan innan solen gick upp. Och vis av erfarenhet från tidigare havsfisketurer på gruppbåtar visste jag att de bästa platserna brukar vara i fören och aktern. Så jag försökte hålla mig framme och ta den platsen jag ville ha. Jag var så ivrig att jag fick bannor av kaptenen för att jag hoppade ombord redan innan han lagt ut landgången. Jag fick emellertid platsen jag helst ville ha, vilket skulle ge utdelning. I väntan på avfärden såg jag ett stort stim med bonitos som simmade förbi inne i hamnen. Denna dagen skulle kunna bli hur bra som helst. "Tyvärr" var även vädret strålande. Och jag som inte hade någon solkräm. Dag ett på konferensen hade det ösregnat hela dagen, så både lunchen och cocktail-partyt hade hållits inomhus. Och hemma i Sverige var det 20 minusgrader, så jag var ju inte riktigt beredd.
Nåja, när båten var full kom vi iväg. Vi fick lätta styva spön tacklade med pater noster tackel och fiskbitar som agn. Ganska många av de andra passagerarna var nyblivna pensionärer som just flyttat till Florida från olika stater i norr och bokat turen tillsammans. Gubben bredvid mig hade aldrig fiskat i hela sitt liv. Förmodligen hade han knappt sett havet förut heller. Vi stannade på ett rev och kaptenen sa åt oss att släppa ner. Nästan direkt fick gubben ett riktigt tungt hugg som fick honom att kämpa som besatt. Jag trodde han skulle få hjärtinfarkt. Efter en hård kamp fick han upp en gigantisk rocka, stor som en dörr, precis intill båten. Men när gasten skulla gaffa så lossnade monstret och försvann tillbaka ner i djupet. Sen hade gubben inte ett hugg på resten av dagen. Jag vet inte hur han kände av en sån upplevelse, kanske blev han avskräckt från fler turer. Eller så blev han "hooked for life".
Grunt, en av de vanligaste fångsterna vid bottenmete på korallrev i Florida.
Själv fick jag mest småfisk i början. Grunt kallas dom. En ny art för mig, men lika kul som att fiska småmört efter en stund. Sen plötsligt small det på något stort. En stor stark fisk i tiokilosklassen kom upp till ytan efter en tuff kamp. Den hade även ett par nyfikna kompisar med sig, så att de som fiskade intill mig höll på att få adrenalinchock när de såg vilka giganter som simmade bara några meter från deras krokar. Gasten gaffade fisken och gratulerade mig med high-five. Det var en Cobia, riktigt eftertraktad som både sportfisk och matfisk. Den bonkades och lades på is. Man fick en vajer som fiskarna träddes upp på, med ett nummer så att man skulle veta vems fisken var.
Cobia, en fisk som hamnar på min tio-i-topp lista i livet, vad gäller både vikt och adrenalin.
En annan riktigt eftertraktad fisk som många fick intill mig var red snapper. Jag fick bara en, och den var under minimåttet, så gasten släppte tillbaks den efter en snabb fotografering. En liknande art som var ännu talrikare var vermillion snapper. Jag fick ett helt knippe av dessa. Under dagen flyttade vi runt mellan ett par olika rev. En gång kom ett stort stim med hungriga bonitos under båten. Kapten beordrade oss att genast dra upp våra krokar, varpå han snabbt körde därifrån. Jag frågade gasten varför, bonito är ju skitkul att fiska? Han sa att "de smakar som agn att äta, och om hela båten får på varsin bonito så kan du räkna med ett lintrassel som tar hela dagen att reda ut".
Red snapper - vacker, sportig och god matfisk. Denna höll dock ej måttet.
Vermillion snapper, catch of the day.
När det var dags att åka i hamn kände jag i ansiktet att bristen på solkräm hade straffat sig. Men visst var det gött att kunna skryta med en rejäl solbränna när jag veckan efteråt åkte på tjänsteresa till finska Lappland, där temperaturen var 40 minusgrader. Det är för övrigt en temperaturskillnad på 70 grader mellan resorna. I hamnen väntade en hel skara ivriga lokalbor som ville köpa vår fisk, i huvudsak svarta kvinnor. Jag hade min cobia, för övrigt den näst största fisken i båten under dagen (den största var en gulfenad tonfisk), plus ett helt knippe med vermillion snapper. Jag hade ju inget vettigt att göra av fångsten, förutom att ta en fisk eller två till en restaurang och be dom laga till den. Så jag frågade gasten vad min cobia var värd och han sade tio dollar. Så jag sålde den för tio dollar till en av de svarta kvinnorna i hamnen och mitt knippe med snappers för fem dollar till en annan. De gjorde nog ett riktigt klipp, kanske var det därför de var så ivriga? Turister som kommer i land brukar ju ha mer fisk än de kan göra av med, så fattiga lokalbor vet var de kan få tillgång till riktig lyxmat utan att ruinera sig. När gasten fick veta att jag sålt cobian för tio dollar som han sagt åt mig, så blev jag idiotförklarad. Det var ju bara hans utgångsbud för att köpa den själv, sa han. Den fisken var egentligen värd mycket mer. Men vafan, man sportfiskar väl inte för att tjäna pengar heller? Inte jag i allafall. Jag var bara glad att slippa dumpa tillbaka en fin matfisk i havet. Att bidra till lite lokal socialhjälp gör ju inget.
Rymdfärjan far till väders. En extra bonusupplevelse om man har tur med timingen av sitt besök i Cape Canaveral. Det hade jag en gång, men då blev det å andra sidan inget fiske.
En annan gång var jag på konferens i Fort Lauderdale. Det var bara några veckor efter WTC-attackerna 2001, så det var länge osäkert om resan skulle bli av. Men jag skulle själv hålla ett föredrag som jag hade jobbat på i ett halvår, så jag ville inte ställa in resan. Jag kom med ett av de första planen som gick efter att flygtrafiken återupptagits. Flygplatserna var fulla med beväpnade vakter och man fick ha extra tålamod i alla säkerhetskontroller. Det märktes även på gatorna i Fort Lauderdale att amerikanerna var kränkta och hämndlystna. Överallt såg man stora flaggor i bakrutan på bilar och hängande från balkongräcken. En del konferensdeltagare hade tvingats ställa in resan därför att deras försäkring inte gällde i "krigsområden". Så om de halkade vid poolen på hotellet och bröt benet skulle de inte få ut en spänn.
Hotellet låg bara några hundra meter från Bahia Mar, så det var gångavstånd till charterflottan. I övrigt var avstånden enorma och det var inte lätt att ta sig runt till fots. Charterbåtarna hade väldigt lite att göra, hela USA verkade lamslaget. Därför var det ganska lätt att pruta sig till bra priser på halvdagsturer som ensam passagerare. Första dagen var en söndag som jag avsatt till att kurera min jet lag innan konferensen började. Sen lyckades jag hitta två luckor till under konferensveckan. Men jag tyckte många av besättningarna var ganska snorkiga och nonchalanta. En av båtarna gjorde ett stopp på tre kvart (min fisketid) vid en butik på väg ut. I en annan båt fick man inte fiska själv, bara ta över spöet och veva in efter att besättningen krokat fisken åt en. Jag fick trots detta ett antal ganska spännande fiskar, bl.a. min drömfisk barracudan. I en båt fångade vi agnfisken "blue runner" som var god sport på lätta haspelprylar. Veckans adrenalinkick kom dock när en sailfish attackerade min blue runner bara några meter från båten när vi fiskade med haspelspö efter betydligt mindre arter. Tyvärr ville den inte fastna, men det hade varit något att berätta för barnbarnen om. Det finns även gott om tarpon i Fort Lauderdales kanaler, men ingen tyckte vi skulle fiska efter dem där inne. De snor bara in linan i förtöjningspålarna, sen är det kört. Vi försökte utanför inloppet i stället, dock utan resultat.
Spansk makrill, en snabb ytsimmare som tog på trolling. Hade säkert varit kul på lätta grejer, men knappast nån sport på gigantiska big game-prylar.
Blue runner tog vi ett antal intill en boj i hamninloppet. De gav bra sport på lätta haspelspön och användes sen som agn i jakten på större fisk.
Dolphin, guldmakrill, mahi-mahi, en av världens vackraste fiskar medan den lever. Sen bleknar färgerna på bara sekunder. Den är även en fantastisk matfisk som serveras på nästan alla restauranger i stan.
Barracuda var en av mina drömfiskar innan resan. Jag tog en precis utanför hamninloppet när vi egentligen var på jakt efter tarpon. Jag minns inte fisken som någon särskilt god kämpe. Detta exemplar returnerades.
