Lubbklubba

Ett kraftigt regn i måndags morse kastade vår plan tillbaka till den ursprungliga - Disney på måndagen och stranden/fiske på tisdagen. Det skulle visa sig jobbigt, för vädret blev rekordvarmt senare på måndagen och i St Peterburg blåste kulingvindar på tisdagen. Tvärtom hade varit helt OK, blåst i Disneyparken och rekordvärme på stranden. Men jag tror alla var nöjda ändå. Barnen och hustrun har stupat i säng så fort vi kommit innanför dörren tre kvällar i sträck nu. Man kan inte klaga på intensiteten i upplevelserna.

Idag höll vi på halva förmiddagen med att packa och göra matsäck, sen tog det två timmar att köra till St Petersburg och Fort De Soto County Park, där vi anlände strax efter tolv. Den stranden röstades till den bästa i USA 2005. Ändå var det nästan folktomt, förutom en massa fiskare på piren. I ena änden ligger en lång fiskepir 300 m rakt ut i Mexikanska Golfen, i yttersta kustbandet så att man kan få både kustnära och en hel del oceaniska fiskar. Allt från "småmört" till människoätande hajar. Solen gassade och vi blev alla solbrända, men jag tror alla är ok på den fronten. Själv ser jag bokstavligen ut som en redneck, precis som det anstår en fiskare. Det gigantiska oljeutsläppet längre norrut i Golfen har inte nått hit ner och kommer inte att göra det så länge det blåser sydvindar. Förhoppningsvis får de kontroll på skiten innan vinden vänder. Nedan dagen i bilder:


Fort De Soto Gulf Fishing Pier, 300 meter rakt ut i Mexikanska Golfen. Runt piren ligger 5 st konstgjorda rev där små och stora fiskar av alla de slag stormtrivs. En bit därifrån ligger Bay Fishing Pier som är lite kortare och vätter mot inloppet till Tampa Bay. Varje pir har en kiosk som säljer fiskeprylar, is, kalla drycker och fruset bete. Runt pirerna ligger USAs bästa strand. Man kan inte simma där pga livsfarliga tidvattenströmmar (samt en och annan tjurhaj), men att vada ut en bit och doppa sig går bra. Barnen byggde sandslott, plockade snäckskal och plaskade i de höga vågorna.


Medan jag hjälpte lillflickan att rigga sitt spö fick jag mitt första napp. Mitt spö stod lutat över räcket på piren med slirbromsen för hårt ställd och det brutala hugget slet linan rakt av. En stund senare fångade hon en "Atlantic Bumper", en slags liten jack, på en sillhäckla. Så hon fick resans första fisk och har nu en art jag själv aldrig fångat.


Jag hade köpt tre dussin levande räkor som jag metade med på frilina och bara en nylontafs samt ett blyhagel. I 95% av nedsläppen bet nån liten rackare av stjärten på räkan och spottade ut huvudet där kroken satt, så agntjuvarna gäckade oss hela tiden. Men till sist lyckades jag kroka en. Min första fisk på resan blev en pigfish, en slag grunt. De används i regel som agn för större fiskar.


Den mest talrika fångsten blev Pinfish, som också är ett populärt agn för större fiskar. Lillflickan fick en också.


Dagens fisk. Medan jag gick ifrån mitt spö för att fotografera en fågel höll den här lilla gynnaren på att slita mitt spö i sjön, trots att det stod lutat mot räcket med bara ett par decimeter av toppen ovanför. Det räddades av att veven på rullen fastnade i den översta av ribborna på räcket samt att en fiskegranne skyndade till och höll fast spöet åt mig. Precis som litteraturen beskriver så slaknade den efter första rusningen och det var bara att veva in och lyfta upp den. Arten heter Crevalle Jack. Jag tyckte den var för liten för att äta, så jag släppte tillbaks den efter fotografering. Jacks brukar förvissa vara utsökta matfiskar, i Egypten fick jag t.ex. en Jack Trevally som hade smak och konsistens som kyckling, men i det här fallet skulle mitt val visa sig vara riktigt, eftersom Crevalle beskrivs som oduglig matfisk i litteraturen. Fiskegrannens kommentar efter det brutala hugget var "WTF was that, a Bluefin Tuna???"


Fågellivet i Florida är oerhört rikt. Överallt ser man hägrar, pelikaner, och massor av andra arter jag aldrig orkat lära mig. När man fiskar blir man tidvis tvungen att jaga bort dem, annars tar de fisken med krok och allt. På piren satt massor av anslag om hur man gör för att kroka loss en fågel ifall olyckan ändå skulle vara framme. Det stod att barn absolut inte ska försöka kroka loss dem och att vuxna gör det på egen risk. Sitter de fast och man kommer nära dem, använder de sin gigantiska näbb för att hugga mot ögonen. Och vem kan klandra dem, det skulle jag också gjort i deras sits? 


Jag har läst i ett otal reseberättelser och bloggar att det är mer eller mindre omöjlig att tillbringa en dag i båt eller på pirarna runt Tampa Bay utan att se vilda delfiner. Och mycket riktigt såg vi dem flera gånger idag. Amerikanska myndigheter rekommenderar att alla fiskare drar upp sina beten så fort de är i närheten, för att undvika felkrokningsolyckor.


I Florida är det även vanligt med manater, eller sirener som de också kallas på svenska. Ett stort havslevande däggdjur vars närmaste släkting är elefanten. Vi såg en som simmade under vattnet ända in till tre meter från stranden där hustrun och barnen satt. Men den simmade väldigt långsamt och kom aldrig upp till ytan och visade sig, så om man inte var uppmärksam var det lätt att förväxla den med en sten eller en stor tångruska. En stund senare såg jag en annan som viftade med den gigantiska paddelformade stjärten över ytan, men det gick så fort så jag hann aldrig fotografera.


Även om småfisken och agntjuvarna dominerar runt pirerna, finns det hela tiden god chans att få de större arterna som alla eftersträvar. Allt från spansk makrill, spotted seatrout och pompano över kingfish, cobia och gag grouper till det verkliga högviltet - tarpon, goliath grouper och olika hajar som kräver rejäla doningar för att besegra. Medan vi stod och fiskade kom en rocka simmande uppe i ytan, stor som en dörr och synlig för alla. Den närmaste fiskegrannen agnade med levande räka på lätt haspelspö, precis som jag, och drog på en fisk som bara rusade iväg hejdlöst och ostoppbart hundra meter innan den slet av linan. En annan granne gick genom hela den amerikanska floran av svordomar när en meterlång haj bet av hans betesfisk på mitten uppe i ytan, utan att fastna på kroken. En tredje fiskegranne kämpade med en liten cobia på sitt klena haspelspö i minst en kvart över hela längden på piren. Han försökte få in den i en sänkhåv flera gånger men den var aldrig i närheten av att ge sig. Till sist drog han in den på grunt vatten vid stranden, men där slet den av linan och utgick med segern. Cobia ser nästan ut som en haj i vattnet. Jag fick en på ca 10 kg i Florida för ett antal år sedan, kanske dubbelt så stor som den som fiskegrannen tappade idag. En grym fajter, som de flesta varmvattenfiskar.