Lubbklubba

Efter hemkomsten från semestern känns det mest som om vi gått och väntat in att vädret ska bli så pass torrt att man kan klippa den decimeterhöga gräsmattan. Men det har bara regnat, regnat och regnat. I brist på motion bakom gräsklipparen tog jag och hustrun en promenad i den närbelägna kronoskogen, där vi nog inte varit på 15-20 år. I stället för att gå den stora stigen där alla går med sina hundar tog vi den lilla smala. Vi kom inte mer än 100 m in förrän det lyste gult överallt runt stigen. Tydligen är det inte så många andra som går där heller. Efter att ha vikt upp min skjorta till en maggördel och fyllt den med kantareller mötte vi en tant som var på väg dit från andra hållet med en papperspåse i högsta hugg. Förmodligen hade vi hittat och plundrat hennes hemliga ställe. Först till kvarn...


Regnet är inte bara dåligt. Såna här hittar man inte på Gran Canaria.

De senaste två veckorna har tillbringats med hela familjen i den strålande solen på Gran Canaria, medan nya regn- och åskrekord slagits runt om i Sverige. Ibland är livet härligt rättvist. Det blev fyra fiskedagar med två olika båtar. Totalt fångade jag sex arter, varav tre nya. Alla fiskar togs på egen medhavd utrustning, även om båtarna tillhandahöll skapliga prylar. Vi bodde precis i hamnen och såg båtarna från balkongen.


Första fisketuren var en heldags trolling med den lilla båten Blue Marlin 3. Båten ägs av engelsmannen Tony, medan hans yngre och snacksalige landsman Steve sköter biljettförsäljningen i hamnen. Vid trolling tar de bara fyra fiskare på nio spön, så chanserna att få fisk är större jämfört med många andra båtar som tar upp till tio-tolv man på lika många spön. Å andra sidan är de lite dyrare, men fullt överkomligt. Bomdagarna är dock många oavsett vilken båt man åker.


Captain Tony riggar för Blue Marlin. Den arten blir dock alltmer utfiskad och det har bara tagits något dussintal i Puerto Rico hittills i år. Just nu är dock högsäsong och jag såg två slaktas av andra båtar medan jag var där. Blue Marlin 3 tillämpar C&R på marlin.


Årets första fisk fångade jag halvägs in i juli. En guldmakrill, som trots sin minimalistiska storlek räckte till varsitt grillspett åt familjen. En av världens vackraste fiskar, som tyvärr bleknar på nån sekund när den dör. Då en tvåårig fisk kan väga över tio kilo förstår man att min fisk var en riktig bebis.


Ingen fiskebåt är komplett utan en brutal lubbklubba. Tony hade en nästan likadan som min, men hans var dessutom förstärkt med en ingjuten blykärna i aluminiumhöljet.


Den som tillbringar en dag på havet runt Gran Canaria utan att se delfiner, flygfisk och havssköldpaddor är troligen både blind och döv.


Fin vovve - lillgrabben hittade en ny kompis i Palmitos Park.



Palmitos Park har massor av spektakulära shower med dresserade djur, bl.a. vithövdade havsörnar som flyger fritt, ibland bara decimeter över publikens huvuden.


Alla mäns drömfisk - 'Boobs Boobs' på latin eller oxögonfisk på svenska. Men jag döpte snabbt om den till 'Shitfish', eftersom den sprutar massor av gulbrun skit omkring sig. Captain Tony tyckte bara att jag fått lite fler snygga färger på min kulörta hippietröja. Fiskarna fångades precis vid klipporna utanför hamnen och användes senare som agn vid bottenmete. Medan vi fiskade dessa på lätta haspelspön jagade barracudor runt om och snappade åt sig en av våra fiskar från kroken.


Den här fisken saknar svenskt namn, men heter på spanska det i svenska öron osmickrande namnet 'Fula Negra'. Kanarisk frökenfisk skulle den nog kunna kallas om man översatte engelskans 'Canary Damselfish'. De högg om man släppte ner lite för djupt när man försökte få oxögonfisk. Med sina blåa fenor var de nästan självlysande.


Örnrocka. Tre fiskedagar ägnades åt bottenmete, varav två med tyske 'Kapitän Manfred' på stabila katamaranen Barakuda Dos och en dag med Blue Marlin 3. Första dagen med Manfred blev total bom för mig och de flesta andra ombord, medan en engelsman ensam fångade alla rockorna. Men katamaranen var rymlig och stabil, så man kunde ställa ifrån sig ölen på relingen utan att den välte. En skön dag på havet helt enkelt. Andra dagen med Blue Marlin 3 fick jag örnrockan ovan. Precis som stingrockorna har de en stor sågtandad och giftig gadd på ovansidan av stjärten, vass som en bajonett, så man måste hålla fisken på avstånd. Alla rockor släpptes tillbaka.


Två gånger hade som sagt andra båtar blue marlin med sig in i hamnen. Det är bäst att visa fisken för bebisen nu, för när hon är vuxen finns inga kvar. Den här fisken väger kanske 150 kg och är 30 år gammal, medan de riktigt stora väger över ett ton. Då kan man tänka sig hur långsamt de reproducerar sig.


Andra dagen med Manfred fick jag ett antal blåsfiskar på mitt lätta spö. De blåser upp sig som en ballong om de blir skrämda, men den här atlantiska arten är inte lika taggig som sina asiatiska kusiner.


Kapitän Manfred hjälper mig att gaffa resans största fisk, en stingrocka. Sista dagen före hemfärd kom jag in i ett stim och fångade tre av båtens sju rockor. Ölburken stod stabilt kvar på relingen under fajten.

Jag började läsa en bra fiskeblogg idag. Steve Wozniak i Kalifornien, namne och yrkeskollega med Apple-grundaren, tycks ha obegränsat med tid och pengar tack vare sitt VD-jobb inom IT-branchen, så han reser jorden runt och försöker uppnå målet att fånga 1000 fiskarter på krok och lina. Han skriver med stor humor, självdistans och kunskap. Hundratals småvuxna och oätliga arter torde han vara tämligen ensam om att ha beskrivit i sportfiskelitteraturen. Världstvåan har "bara" fångat drygt 600 arter. Totalt finns det ca 32 000. Han har en stor Excel-fil med alla arter han fångat, med fångstplats, amerikanskt namn, latinskt namn, länk till vetenskapliga artbeskrivningar, länk till foto och allt annat som behövs för dokumentation. Lite svårt att hålla allt sånt i huvudet.

För ungefär ett år sen nådde han målet, med en liten gråsej från Norge som art nr 1000. Så här beskriver han det på sin blogg:
 

---

When we last left our heroes, Steve was battling something that could turn out to be his 1000th species, before an unfortunate group of Jehovah’s Witnesses interrupted blogging for the night. Suffice to say they won’t be coming back for a while – Steve showed them fish pictures for 6 hours and fifteen minutes before they cracked and ran. They were spotted drinking and cursing in a local bar later the same evening. We return you now to your regularly scheduled fish …

Ahem. Where were we? Right …

The fish was now about 8 feet deep, and with silvery sides refracting through the water, it was likely a coalfish or pollock. I remember I said a quick prayer for a coalie, made a last couple of pumps, and I swung it up over the rail onto the deck. He was definitely not a pollock. No underslung jaw, no green color – this fish was dark, with a light, straight lateral line – this was a coalfish sitting on the deck, Pollachius virens, and it was the 1000th different species of fish I had caught in my lifetime. I stared at it dumbly.

It wasn’t epic, it wasn’t a long fight – it wasn’t even a particularly big coalfish. We imagine the big moments in our lives, and they never seem to go exactly how we envision them. I think I had sort of imagined it as being some massive fish in some tropical location, but here I was, an hour or so below the arctic circle, on July 21, 2010, at about 10 in the morning, and this accomplishment that had once seemed so far over the horizon had happened.

What was I supposed to do? Jumping naked into the fjord seemed like an idea, but with the threat of YouTube and bitter memories of Brazil, I decided better of it. I looked up at Kevin. He asked me – “Is that it?” I said “I think so.” I fumbled to get out my camera and we took a few shots. I released the fish, and he kicked off,  happy to be alive and completely bewildered – just like me. I sat there with my mouth ajar but no words coming out – highly unusual for me - then leaned back and just looked around at the misty fjord. What a long journey it had been – over a million air miles, thousands of hours on the water, thousands more planning, researching, and figuring out whether I had caught a wedge-toed sculpin or a three-eared goby. All those nights up until 3am dropping small cut baits and sabikis under the boat while the crew was sleeping, all that sorting through a hundred sardines to catch the one horse mackerel. The bewildered looks from guides when I asked about a variegated emperor. The endless reading to figure out exactly where the rubberlip surfperch lives, which, by the way, remains a mystery.

- - -

---

Hans nya mål är nu att fånga 2000 arter, vilket han redan tycks ha kommit en bra bit närmre. Andra mål är t.ex. att slå hundra världsrekord, en rejäl utökning från hans nuvarande 15. 'Världsrekordet i världsrekord' är dock på över 300, så han har en bit kvar. Tyvärr har han inte bloggat sen mars i år, så man får hoppas att det inte hänt något med honom eller någon närstående.

Här en TV-intervju med honom:

Del 1

Del 2

Båten sjösattes redan på långfredagen och har legat i Ivösjön sedan dess. Jag har fiskat några gånger men som vanligt inte fått en stjärt. Inte ens idag, när jag gjorde varsitt toppknutet bambuspö åt barnen och agnade med mask. Som tur är har barnen upptäckt att det finns andra skojiga saker att göra med båten än att fiska. Så strax före midsommar åkte jag till 'Clas i Sjön' och köpte vattenskidor. Det krävdes några fiaskon innan någon lyckades stå på dem, men nu klarar åtminstone den största flickan att resa sig utan problem. Redan vid åtta knop står hon upp direkt, medan båten kräver ca 15 knop innan den planar ordentligt. När vi försökte dra igång hustrun idag, så belastades motorn betydligt hårdare :) 'Jag är fan inte 17 längre', var hennes ursäkt.


Skönt att åtminstone någon i familjen tar sig upp, då var det inte bortkastade pengar att köpa så dyra leksaker. Och jag blir förstås en stolt pappa när jag ser vilken duktig flicka jag har. Fast hon simmar redan 4-5 km per vecka under vinterhalvåret, så vattenskidor är ju ingen match för henne.

Om tio dagar styr vi kosan till Gran Canaria, där vi ska bo på ett hotell 100 m från Blue Marlin-båtarna i Puerto Rico. Det finns ju en liten mikroskopisk chans att jag själv kommer ut med en sån båt och får dra upp en sån drömfisk, men det är inget jag räknar med. Nån slags fiske ska det förstås bli, både från land och från båt, allt annat vore skandal. Men budgeten är begränsad. Mer om denna resa i ett senare inlägg.



I min fantasi får jag råd att fånga en sån här fisk på Gran Canaria om 14 dagar. Har man tur finns en tom plats på en öppen gruppbåt för 60-100 € per dag och då finns en liten chans att just jag får fajta en Marlin, men då ska allt stämma. En duktig kapten hittar kanske 5-10 fiskar per månad.