Lubbklubba

Första gången jag var i Florida var jag 15 år gammal och åkte tillsammans med mina föräldrar och syskon. Vi bodde längs strandpromenaden A1A i Fort Lauderdale och hade den stora marinan Bahia Mar inom ett par kilometers gångavstånd. Det är där de flesta charterbåtarna ligger och det är även där som den stora flytande båtmässan brukar hållas. Jag och Pappa var där några gånger och såg när de feta trollingbåtarna kom in med sailfish, marlin och annat skoj. Jag fantiserade om att åka ut med en sån båt och fiska. Tyvärr ville Pappa inte kosta på en tur med en så dyr båt, så vi åkte en halvdags grupptur med bottenmete på revet, Jag fick inte en stjärt, medan pappa fick nån liten korallrevsfisk. I övrigt hade vi en typisk Florida-semester, med sol och bad, turer till Everglades, alligatorparker, Disney World, Epcot, m.m.


I Florida är surfing en popular sport.

I vuxen ålder har jag besökt Florida tre gånger för att delta i konferenser i mitt jobb. Vid dessa brukar det alltid bli någon mellandag eller två, så att man kan smita ifrån och fiska. Det kan bli ganska drygt att sitta med finkostymen i dåligt ventilerade hotellsalar och lyssna på knastertorra föredrag en hel vecka. Jag brukar fokusera min energi på de föredrag jag verkligen är intresserad av, så att jag orkar ta till mig det som sägs. Vid ett av dessa tillfällen var jag på en tredagars-konferens i Orlando. Dag ett och tre av konferensen var väldigt intressanta, medan dag två avhandlade ämnen som inte alls hade med mitt jobb att göra. Då smet jag ifrån och åkte iväg till Cape Canaveral där det ligger några turistfiskebåtar. P.g.a. jet lag var jag extremt morgonpigg och kom fram redan innan solen gick upp. Och vis av erfarenhet från tidigare havsfisketurer på gruppbåtar visste jag att de bästa platserna brukar vara i fören och aktern. Så jag försökte hålla mig framme och ta den platsen jag ville ha. Jag var så ivrig att jag fick bannor av kaptenen för att jag hoppade ombord redan innan han lagt ut landgången. Jag fick emellertid platsen jag helst ville ha, vilket skulle ge utdelning. I väntan på avfärden såg jag ett stort stim med bonitos som simmade förbi inne i hamnen. Denna dagen skulle kunna bli hur bra som helst. "Tyvärr" var även vädret strålande. Och jag som inte hade någon solkräm. Dag ett på konferensen hade det ösregnat hela dagen, så både lunchen och cocktail-partyt hade hållits inomhus. Och hemma i Sverige var det 20 minusgrader, så jag var ju inte riktigt beredd.

Nåja, när båten var full kom vi iväg. Vi fick lätta styva spön tacklade med pater noster tackel och fiskbitar som agn. Ganska många av de andra passagerarna var nyblivna pensionärer som just flyttat till Florida från olika stater i norr och bokat turen tillsammans. Gubben bredvid mig hade aldrig fiskat i hela sitt liv. Förmodligen hade han knappt sett havet förut heller. Vi stannade på ett rev och kaptenen sa åt oss att släppa ner. Nästan direkt fick gubben ett riktigt tungt hugg som fick honom att kämpa som besatt. Jag trodde han skulle få hjärtinfarkt. Efter en hård kamp fick han upp en gigantisk rocka, stor som en dörr, precis intill båten. Men när gasten skulla gaffa så lossnade monstret och försvann tillbaka ner i djupet. Sen hade gubben inte ett hugg på resten av dagen. Jag vet inte hur han kände av en sån upplevelse, kanske blev han avskräckt från fler turer. Eller så blev han "hooked for life".


Grunt, en av de vanligaste fångsterna vid bottenmete på korallrev i Florida.

Själv fick jag mest småfisk i början. Grunt kallas dom. En ny art för mig, men lika kul som att fiska småmört efter en stund. Sen plötsligt small det på något stort. En stor stark fisk i tiokilosklassen kom upp till ytan efter en tuff kamp. Den hade även ett par nyfikna kompisar med sig, så att de som fiskade intill mig höll på att få adrenalinchock när de såg vilka giganter som simmade bara några meter från deras krokar. Gasten gaffade fisken och gratulerade mig med high-five. Det var en Cobia, riktigt eftertraktad som både sportfisk och matfisk. Den bonkades och lades på is. Man fick en vajer som fiskarna träddes upp på, med ett nummer så att man skulle veta vems fisken var.


Cobia, en fisk som hamnar på min tio-i-topp lista i livet, vad gäller både vikt och adrenalin.

En annan riktigt eftertraktad fisk som många fick intill mig var red snapper. Jag fick bara en, och den var under minimåttet, så gasten släppte tillbaks den efter en snabb fotografering. En liknande art som var ännu talrikare var vermillion snapper. Jag fick ett helt knippe av dessa. Under dagen flyttade vi runt mellan ett par olika rev. En gång kom ett stort stim med hungriga bonitos under båten. Kapten beordrade oss att genast dra upp våra krokar, varpå han snabbt körde därifrån. Jag frågade gasten varför, bonito är ju skitkul att fiska? Han sa att "de smakar som agn att äta, och om hela båten får på varsin bonito så kan du räkna med ett lintrassel som tar hela dagen att reda ut".


Red snapper - vacker, sportig och god matfisk. Denna höll dock ej måttet.


Vermillion snapper, catch of the day.

När det var dags att åka i hamn kände jag i ansiktet att bristen på solkräm hade straffat sig. Men visst var det gött att kunna skryta med en rejäl solbränna när jag veckan efteråt åkte på tjänsteresa till finska Lappland, där temperaturen var 40 minusgrader. Det är för övrigt en temperaturskillnad på 70 grader mellan resorna. I hamnen väntade en hel skara ivriga lokalbor som ville köpa vår fisk, i huvudsak svarta kvinnor. Jag hade min cobia, för övrigt den näst största fisken i båten under dagen (den största var en gulfenad tonfisk), plus ett helt knippe med vermillion snapper. Jag hade ju inget vettigt att göra av fångsten, förutom att ta en fisk eller två till en restaurang och be dom laga till den. Så jag frågade gasten vad min cobia var värd och han sade tio dollar. Så jag sålde den för tio dollar till en av de svarta kvinnorna i hamnen och mitt knippe med snappers för fem dollar till en annan. De gjorde nog ett riktigt klipp, kanske var det därför de var så ivriga? Turister som kommer i land brukar ju ha mer fisk än de kan göra av med, så fattiga lokalbor vet var de kan få tillgång till riktig lyxmat utan att ruinera sig. När gasten fick veta att jag sålt cobian för tio dollar som han sagt åt mig, så blev jag idiotförklarad. Det var ju bara hans utgångsbud för att köpa den själv, sa han. Den fisken var egentligen värd mycket mer. Men vafan, man sportfiskar väl inte för att tjäna pengar heller? Inte jag i allafall. Jag var bara glad att slippa dumpa tillbaka en fin matfisk i havet. Att bidra till lite lokal socialhjälp gör ju inget.


Rymdfärjan far till väders. En extra bonusupplevelse om man har tur med timingen av sitt besök i Cape Canaveral. Det hade jag en gång, men då blev det å andra sidan inget fiske.

En annan gång var jag på konferens i Fort Lauderdale. Det var bara några veckor efter WTC-attackerna 2001, så det var länge osäkert om resan skulle bli av. Men jag skulle själv hålla ett föredrag som jag hade jobbat på i ett halvår, så jag ville inte ställa in resan. Jag kom med ett av de första planen som gick efter att flygtrafiken återupptagits. Flygplatserna var fulla med beväpnade vakter och man fick ha extra tålamod i alla säkerhetskontroller. Det märktes även på gatorna i Fort Lauderdale att amerikanerna var kränkta och hämndlystna. Överallt såg man stora flaggor i bakrutan på bilar och hängande från balkongräcken. En del konferensdeltagare hade tvingats ställa in resan därför att deras försäkring inte gällde i "krigsområden". Så om de halkade vid poolen på hotellet och bröt benet skulle de inte få ut en spänn.
 
Hotellet låg bara några hundra meter från Bahia Mar, så det var gångavstånd till charterflottan. I övrigt var avstånden enorma och det var inte lätt att ta sig runt till fots. Charterbåtarna hade väldigt lite att göra, hela USA verkade lamslaget. Därför var det ganska lätt att pruta sig till bra priser på halvdagsturer som ensam passagerare. Första dagen var en söndag som jag avsatt till att kurera min jet lag innan konferensen började. Sen lyckades jag hitta två luckor till under konferensveckan. Men jag tyckte många av besättningarna var ganska snorkiga och nonchalanta. En av båtarna gjorde ett stopp på tre kvart (min fisketid) vid en butik på väg ut. I en annan båt fick man inte fiska själv, bara ta över spöet och veva in efter att besättningen krokat fisken åt en. Jag fick trots detta ett antal ganska spännande fiskar, bl.a. min drömfisk barracudan. I en båt fångade vi agnfisken "blue runner" som var god sport på lätta haspelprylar. Veckans adrenalinkick kom dock när en sailfish attackerade min blue runner bara några meter från båten när vi fiskade med haspelspö efter betydligt mindre arter. Tyvärr ville den inte fastna, men det hade varit något att berätta för barnbarnen om. Det finns även gott om tarpon i Fort Lauderdales kanaler, men ingen tyckte vi skulle fiska efter dem där inne. De snor bara in linan i förtöjningspålarna, sen är det kört. Vi försökte utanför inloppet i stället, dock utan resultat.


Spansk makrill, en snabb ytsimmare som tog på trolling. Hade säkert varit kul på lätta grejer, men knappast nån sport på gigantiska big game-prylar.


Blue runner tog vi ett antal intill en boj i hamninloppet. De gav bra sport på lätta haspelspön och användes sen som agn i jakten på större fisk.


Dolphin, guldmakrill, mahi-mahi, en av världens vackraste fiskar medan den lever. Sen bleknar färgerna på bara sekunder. Den är även en fantastisk matfisk som serveras på nästan alla restauranger i stan.


Barracuda var en av mina drömfiskar innan resan. Jag tog en precis utanför hamninloppet när vi egentligen var på jakt efter tarpon. Jag minns inte fisken som någon särskilt god kämpe. Detta exemplar returnerades.