Lubbklubba

Första maj sjösatte vi båten. Det var inget som helst krångel med några tekniska system, varken motor eller batterier. Nu behöver jag skruva fast lite lösa delar, städa bort lite skräp och skrubba hela skrovet, sen är båten redo att möta säsongen. Men det är mycket annant att göra i huset och trädgården, nu när vi bl.a. börjat elda huset med ved, så det blir sällan tid över till fiske och båtliv. Planen är i alla fall att låta båten ligga i Ivösjön större delen av säsongen och ta spontana turer med vertikalfiske efter gädda, abborre och gös. Enligt fiskeridirektören finns ju knappt nån fisk i Hanöbukten och våra bomturer de senaste två åren stöder hans erfarenheter, så det riktiga havsfisket tar jag i fjärran länder. Kanske blir det nån tur till Öresund på sensommar/höst också.


Båtsäsongen är inledd. Ivösjön är vacker men svårfiskad.

Idag har jag bokat och betalat en resa för hela familjen till Al Gouna i Egypten vecka 28. Det är en specialbyggd turiststad norr om Hurghada, med ett antal 4-5 stjärniga lyxhotell direkt på stranden där man slipper alla efterhängsna araber som ska sälja saker vart man går. Lite fegt kanske, men jag upplever hellre natur än kultur när jag åker på semester. Och korallreven är definitivt på riktigt, även om staden är fejk. Vi bodde två veckor på samma hotell när lillgrabben var nyfödd, vilket gav oss mersmak. Vi har kollat upp hundratals andra alternativ på nätet, men inte hittat ett enda hotell i hela världen som ger så mycket lyx för pengarna som detta ställe. Det finns billigare ställen och det finns bättre ställen, men smakar det så kostar det. Detta VET vi är bra, med helt fantastiskt bad och snorkling på nära gångavstånd, plus en spännande landfiskeplats vid bron över inloppet till Al Gounas kanaler, där fiskstimmen måste passera in och ut med tidvattnets rörelser. En plats för hela familjen. Med den generösa frukostbuffén står man sig en bra bit in på eftermiddagen, när man fyller buken med öl och glass i poolbaren. Sen köper man en fin middag i solnergången. Senast åt vi all mat och glass vi orkade och drack så mycket öl och drinkar vi ville i poolbaren. Alltihop sattes på rummet, sen när vi skulle hem fick vi en räkning på 7000 kr för fem personer i två veckor. All inclusive skulle kostat mer än det dubbla - vilket bondfångeri.


Mellanflickan tjatar just nu om en häst i födelsedagspresent. Men jag föreslår att hon köper en kamel, som hon kan ha i stallet på ridskolan. En 'äkta arabhäst'. Hursomhelst kan man rida kamel på Hotell Mövenpick i Al Gouna.


Fiskstimmen som jagar i tidvattnet måste passera under bron vid inloppet till Al Gounas kanaler, en fantastisk landfiskeplats belägen inom hotellets område, 50 meter från fiskrestaurangen. Jag bar in min Jack Trevallly levande till kyparen och bad honom lägga den på is till kvällen efter, då vi beställde bord. Den hade smak och konsistens som kyckling ungefär, en helt fantastisk matfisk. Jack Trevally är en riktig racer-brax, den starkaste fisk jag någonsin fångat i förhållande till sin vikt. Självklart hoppas jag på nya upplevelser av det slaget på sommarens resa.

Sen efter hemkomsten har jag en vecka på mig att packa om och förbereda båten för årets Norge-resa. Christian och jag ska till mellersta Norge, men vi har fortfarande inte spikat exakt var. Det får bero lite på väder, vind och sillens vandringar. Jag och hustrun var i Hustadvika för fem år sen, och det är väl 'PLAN A', för årets resa. Men platsen är extremt vindkänslig och bland de farligaste vattnen i Norge, med tusentals lömska klippskär som plötsligt kommer upp i dagen i en explosiv vattenkaskad när en dyning passerar. Men vid bra väder är det en fantastisk plats, där det är gott om sej, stor bleka, skaplig torsk och massor av andra arter. På vägen dit passerar man Åndalsnes som är en annan helt fantastisk fiskeplats, som dock är beroende av sillens vandringar ifall det ska vara lönt att fiska. När vi var där på grabbresa för fyra år sen hade vi otur med både väder, sill, klena hyrbåtar och Telenors roamingpriser. Ett tredje alternativ är att köra rakt fram i Dombås och ta av mot Hitra/Fröya lite längre norrut, vilket är ett välkänt fiskeområde där sjökorten i min GPS har fullständig täckning. Vi får se när det börjar närma sig.


Vid bra väder är Hustadvika Gjestegård en helt fantastisk plats, med rustika norska byggnader omgivna av mäktiga fjäll och en stor men karg skärgård. I hamnen finns även en, med norska mått mätt, gigantisk sjösättningsramp. Senast hyrde vi plats vid flytbryggan för ett par hundra NOK per dygn, vilket gav oss tillgång till rensbord, frysbox, toalett, dusch, jacuzzi m.m. All bekvämlighet man behöver om man vill bo billigt i båten. För den som vill kosta på lite extra finns en generös frukostbuffe och en middagsrestaurang om kvällarna, precis ovanför bryggan. Eller hotell med helpension. Vid pissväder gör man klokast i att betrakta naturens grymma skådespel från kajen, för stenskären är livsfarliga vid sjögång. 


Det är få sydsvenska småbåtsägare förunnat att se späckhuggare från sin egen privata båt. Jag är en av de lyckliga. Hustadvikas mäktiga fjäll syns i bakgrunden.

Jag började läsa en bra fiskeblogg idag. Steve Wozniak i Kalifornien, namne och yrkeskollega med Apple-grundaren, tycks ha obegränsat med tid och pengar tack vare sitt VD-jobb inom IT-branchen, så han reser jorden runt och försöker uppnå målet att fånga 1000 fiskarter på krok och lina. Han skriver med stor humor, självdistans och kunskap. Hundratals småvuxna och oätliga arter torde han vara tämligen ensam om att ha beskrivit i sportfiskelitteraturen. Världstvåan har "bara" fångat drygt 600 arter. Totalt finns det ca 32 000. Han har en stor Excel-fil med alla arter han fångat, med fångstplats, amerikanskt namn, latinskt namn, länk till vetenskapliga artbeskrivningar, länk till foto och allt annat som behövs för dokumentation. Lite svårt att hålla allt sånt i huvudet.

För ungefär ett år sen nådde han målet, med en liten gråsej från Norge som art nr 1000. Så här beskriver han det på sin blogg:
 

---

When we last left our heroes, Steve was battling something that could turn out to be his 1000th species, before an unfortunate group of Jehovah’s Witnesses interrupted blogging for the night. Suffice to say they won’t be coming back for a while – Steve showed them fish pictures for 6 hours and fifteen minutes before they cracked and ran. They were spotted drinking and cursing in a local bar later the same evening. We return you now to your regularly scheduled fish …

Ahem. Where were we? Right …

The fish was now about 8 feet deep, and with silvery sides refracting through the water, it was likely a coalfish or pollock. I remember I said a quick prayer for a coalie, made a last couple of pumps, and I swung it up over the rail onto the deck. He was definitely not a pollock. No underslung jaw, no green color – this fish was dark, with a light, straight lateral line – this was a coalfish sitting on the deck, Pollachius virens, and it was the 1000th different species of fish I had caught in my lifetime. I stared at it dumbly.

It wasn’t epic, it wasn’t a long fight – it wasn’t even a particularly big coalfish. We imagine the big moments in our lives, and they never seem to go exactly how we envision them. I think I had sort of imagined it as being some massive fish in some tropical location, but here I was, an hour or so below the arctic circle, on July 21, 2010, at about 10 in the morning, and this accomplishment that had once seemed so far over the horizon had happened.

What was I supposed to do? Jumping naked into the fjord seemed like an idea, but with the threat of YouTube and bitter memories of Brazil, I decided better of it. I looked up at Kevin. He asked me – “Is that it?” I said “I think so.” I fumbled to get out my camera and we took a few shots. I released the fish, and he kicked off,  happy to be alive and completely bewildered – just like me. I sat there with my mouth ajar but no words coming out – highly unusual for me - then leaned back and just looked around at the misty fjord. What a long journey it had been – over a million air miles, thousands of hours on the water, thousands more planning, researching, and figuring out whether I had caught a wedge-toed sculpin or a three-eared goby. All those nights up until 3am dropping small cut baits and sabikis under the boat while the crew was sleeping, all that sorting through a hundred sardines to catch the one horse mackerel. The bewildered looks from guides when I asked about a variegated emperor. The endless reading to figure out exactly where the rubberlip surfperch lives, which, by the way, remains a mystery.

- - -

---

Hans nya mål är nu att fånga 2000 arter, vilket han redan tycks ha kommit en bra bit närmre. Andra mål är t.ex. att slå hundra världsrekord, en rejäl utökning från hans nuvarande 15. 'Världsrekordet i världsrekord' är dock på över 300, så han har en bit kvar. Tyvärr har han inte bloggat sen mars i år, så man får hoppas att det inte hänt något med honom eller någon närstående.

Här en TV-intervju med honom:

Del 1

Del 2

Här ska jag berätta om mina tio häftigaste fångster i livet. Inlägget är under konstruktion. Fem fiskar är rapporterade, fem återstår...

Jack Trevally, Al Gouna, Egypten, Juli 2008. Hela familjen var på lyxsemester vid Röda Havet. Efter att ha kollat runt på olika resmål insåg vi att Afrika är den världsdel som ger mest för pengarna. Egypten inte minst, ett femstjärnigt lyxhotell på stranden där kostade inte mer än ett sunkhotell på Mallorcas inland. Solklart val!

Vi hade tur med rumsplaceringen också, för jag hade bara 200 meter till det muddrade inloppet som matar hela El Gounas konstgjorda kanaler med tidvatten. Där fanns en gångbro som jag brukade fiska från. Oftast fick jag ingenting, men ibland passerade det riktigt spännande grejer under bron. Jag fick nån liten trevally och ett par andra små arter jag inte vet vad det var och som jag misslyckades med att fotografera ordentligt i halvmörkret. Alla dessa släpptes tillbaka levande. Men en kväll hände något riktigt coolt. Jag hade tacklat upp ett flötmete när tidvattnet var på väg ut, agnat med en brödbit som jag dopat med GULP-spray. Det fick hänga i strömmen med spöet lutat mot broräcket medan jag knöt ett annat tackel. Plötsligt såg jag hur spötoppen böjde sig rakt ner över räcket. Jag kastade mig handlöst över spöet och skrapade upp ena knäet så att det blödde. Men jag hann inte fram i tid, utan linan (0.17 Fireline) gick av med en ljudlig smäll, eftersom slirbromsen var för hårt ställd. Ett av de brutalaste hugg jag upplevt i mitt liv.

Jag tacklade snabbt upp ett likadant mete med mitt sista flöte i resekitet, och höll förväntansfullt i spöet den här gången. Plötsligt kom ett lika brutalt hugg som det förra, men den här gången var jag med. Fisken rusade uppströms minst 50 meter, rakt mot den starka tidvattenströmmen, sen stod den där och tjurade en lång stund innan jag kunde börja pumpa hem den. Det tog minst tio minuter innan jag ens fick veta vad det var. En Trevally av något slag. Man har ju läst om GT och vilka brutala fighter de bjuder på, och denna Jack Trevally (tror jag) var en värdig motståndare på ett femdelat UL-spö. Efter att jag till sist fått upp den, bestämde jag mig för att prova den som matfisk. Jag gick till hotellets fiskrestaurang 100 meter bort med den sprattlande fisken och bad dem rensa den, kyla den och reservera ett bord åt familjen nästa kväll (dessutom vår sista kväll på resan). Kyparen var även villig att ställa upp som fotograf så att jag fick den förevigad. Nästa kväll fick vi in den grillad på grönsaksbädd. Det var en extremt bra matfisk, med smak och konsistens som kyckling ungefär. Efter detta har jag fått smak på tropiska fiskarter och dagdrömmer ofta om Dubai och andra exotiska platser.

Brax, Ivösjön, 1979 ca. För en liten kille är en brax på 1.5 kg en gigantisk fisk och en stor triumf. Varje sommar har vi såna simmande i badviken hemma på tomten. Ibland försöker jag fånga dem på spö. Nu för tiden släpper jag tillbaks dem, men på den tiden hade vi dem till kräftbete.


Blåhaj, Concarneu, Frankrike 1998. Jag och hustrun besökte min mammas sommarhus i Bretagne på semestern. I närbelägna Concarneu finns guidebåten Santa Maria. Två dagar i veckan kör Santa Maria långturer, så vi bokade en sån. Skepparen började med ett stopp vid ett vrak på morgonen. Jag tog några skäggtorskar och satsade därefter på conger, men det blev ingenting. Sen körde vi långt ut på Biscayabukten. Jag visste inte vad som väntade, pga språkförbistring, men när skepparen plockade fram grova spön så visade jag mitt. Fransmännen kände misstänksamt på min flätlina och någon sade på bruten engelska att en sån där tunn sytråd håller väl inte för en riktig fisk, 1 mm nylon ska det vara! Vi riggade upp långa nylontafsar, sen stålvajer och stor cirkelkrok längst ut. På kroken sattes en sardin eller skäggtorsk. En blytyngd fästes i linan med gummiband som skulle brista vid napp, sen knöt vi fast ballonger som flöte. Skepparen sänkte ner en stor mäsksäck full av rubby-dubby. Sen lät vi ballongerna segla iväg för vinden med våra tackel. Tio-femton ballonger guppade omkring i grupp en bit bort från båten.

Jag tyckte det var trist att vänta, så jag provade att bottenmeta i aktern med ett annat spö. Men ett litet pilkspö med Ambassadör 6500 och nylonlina är inte idealiskt för djupmete, och på mjukbotten fanns ändå ingen fisk, så jag gav snart upp och lade mig för att sola i stället. Jag slumrade nog till en stund också. Plötsligt väcktes jag abrupt av ett jäkla oväsen när en rulle började knarra i hög frekvens. Av alla 15 rullarna i spöhållaren var det MIN som väsnades. Linan drogs ut i ett rasande tempo, trots att slirbromsen på min Shimano TLD25 stod i "strike position". Jag kastade mig över spöet och började kämpa med fisken. De andra vevade avundsjukt in sina tackel för att inte vara i vägen. Skepparen kom med spöbälte och axelsele åt mig, så att kampen skulle gå lättare. Jag visste inte vad det var för fisk, men jag hade ju mina aningar, baserat på fiskemetoden. Maken till snabbsimmare har jag aldrig varit med om, varken förr eller senare. Mjölksyran sprutade ut öronen. Efter minst en kvarts stenhård kamp med långa rusningar och häftig pumpning med hela kroppen, så tailsnarade skepparen en lång och slank blåhaj. Catch & release är ett okänt begrepp bland franska yrkesfiskare, så det första han gjorde var att sprätta upp buken på hajen med en vass kniv och kölhala den, så att blodlukten skulle locka till sig fler hajar. Men först efter att skepparens lilla terrier (liknande Milou) bitit tag i fisken och slagits med den så att pälsen blev alldeles blodig. Ytterligare en passagerare fick en haj under dagen, sen var det dags för hemfärd. Jag vägde hajen till ca 15 kilo, avblodad. En baby, men min största fisk så långt. Fransmännen kände nyfiket på min flätlina igen och kommenterade "good equipment".

Jag ville egentligen inte ha hajkadavret, men besättningen tvingade oss att ta hem det. Någon sade att man lagar till den i ugnen med tomatskivor och hackad lök. Jag försökte stycka den hemma i köket, men jag hade ingen kniv som var tillräckligt vass för att penetrera skinnet. Vi förvarade den i kallvatten i köksvasken över natten, med några isbitar som inte räckte på långa vägar för att kyla den ordentligt. Sen på morgonen var det marknad i Pont-Aven. Jag tog hajen i stjärtfenan, slängde den över axeln och gick ner till fiskhandlaren för att fråga om de kunde använda den till något. Det väckte ju viss uppståndelse när jag gick genom den välbesökta marknaden med en stor haj på ryggen. Och fiskens skinn färgade av sig på min regnjacka, som hade blå fläckar på ryggen i flera år efteråt. Men fiskmånglerskan sa nej, hon ville inte ha den. En så ful fisk går inte att sälja, sa hon. Då lade vi den i bilen och körde till den välsorterade fiskbutiken i Nèvez. De ville inte heller ha den, men de hjälpte oss att stycka den i lagom portionsbitar som vi kunde laga till själva, sen dumpade de resten av kadavret i sin avfallsbinge. Men först efter att den unge innehavaren jagat en av sina kvinnliga expediter genom butiken med den stora hajkäften gapande ilsket mot henne. Min mamma berättade senare att han brukar göra så med alla fula havsmonster han får in. Vi lagade till hajkotletterna i ugnen med chilisås ovanpå och serverade med ris och sallad. Ingen höjdare.


Cobia, Cape Canaveral, Florida 1998. Jag var på en tredagars-konferens i Orlando med jobbet. Dag ett och tre av konferensen var väldigt intressanta, medan dag två avhandlade ämnen som inte alls hade med mitt jobb att göra. Då smet jag ifrån och åkte iväg till Cape Canaveral där det ligger några turistfiskebåtar. P.g.a. jet lag var jag extremt morgonpigg och kom fram redan innan solen gick upp. Och vis av erfarenhet från tidigare havsfisketurer på gruppbåtar visste jag att de bästa platserna brukar vara i fören och aktern. Så jag försökte hålla mig framme och ta den platsen jag ville ha. Jag var så ivrig att jag fick bannor av kaptenen för att jag hoppade ombord redan innan han lagt ut landgången. Jag fick emellertid platsen jag helst ville ha, vilket skulle ge utdelning. I väntan på avfärden såg jag ett stort stim med bonitos som simmade förbi inne i hamnen. Denna dagen skulle kunna bli hur bra som helst. "Tyvärr" var även vädret strålande. Och jag som inte hade någon solkräm. Dag ett på konferensen hade det ösregnat hela dagen, så både lunchen och cocktail-partyt hade hållits inomhus. Och hemma i Sverige var det 20 minusgrader, så jag var ju inte riktigt beredd.

Nåja, när båten var full kom vi iväg. Vi fick lätta styva spön tacklade med pater noster tackel och fiskbitar som agn. Ganska många av de andra passagerarna var nyblivna pensionärer som just flyttat till Florida från olika stater i norr och bokat turen tillsammans. Gubben bredvid mig hade aldrig fiskat i hela sitt liv. Förmodligen hade han knappt sett havet förut heller. Vi stannade på ett rev och kaptenen sa åt oss att släppa ner. Nästan direkt fick gubben ett riktigt tungt hugg som fick honom att kämpa som besatt. Jag trodde han skulle få hjärtinfarkt. Efter en hård kamp fick han upp en gigantisk rocka, stor som en dörr, precis intill båten. Men när gasten skulla gaffa så lossnade monstret och försvann tillbaka ner i djupet. Sen hade gubben inte ett hugg på resten av dagen. Jag vet inte hur han kände av en sån upplevelse, kanske blev han avskräckt från fler turer. Eller så blev han "hooked for life".

Själv fick jag mest småfisk i början. Grunt kallas dom. En ny art för mig, men lika kul som att fiska småmört efter en stund. Sen plötsligt small det på något stort. En stor stark fisk i tiokilosklassen kom upp till ytan efter en tuff kamp. Den hade även ett par nyfikna kompisar med sig, så att de som fiskade intill mig höll på att få adrenalinchock när de såg vilka giganter som simmade bara några meter från deras krokar. Gasten gaffade fisken och gratulerade mig med high-five. Det var en Cobia, riktigt eftertraktad som både sportfisk och matfisk. Den bonkades och lades på is. Man fick en vajer som fiskarna träddes upp på, med ett nummer så att man skulle veta vems fisken var.

När det var dags att åka i hamn kände jag i ansiktet att bristen på solkräm hade straffat sig. Men visst var det gött att kunna skryta med en rejäl solbränna när jag veckan efteråt åkte på tjänsteresa till finska Lappland, där temperaturen var 40 minusgrader. Det är för övrigt en temperaturskillnad på 70 grader mellan resorna. I hamnen väntade en hel skara ivriga lokalbor som ville köpa vår fisk, i huvudsak svarta kvinnor. Jag hade min cobia, för övrigt den näst största fisken i båten under dagen (den största var en gulfenad tonfisk), plus ett helt knippe med vermillion snapper. Jag hade ju inget vettigt att göra av fångsten, förutom att ta en fisk eller två till en restaurang och be dom laga till den. Så jag frågade gasten vad min cobia var värd och han sade tio dollar. Så jag sålde den för tio dollar till en av de svarta kvinnorna i hamnen och mitt knippe med snappers för fem dollar till en annan. De gjorde nog ett riktigt klipp, kanske var det därför de var så ivriga? Turister som kommer i land brukar ju ha mer fisk än de kan göra av med, så fattiga lokalbor vet var de kan få tillgång till riktig lyxmat utan att ruinera sig. När gasten fick veta att jag sålt cobian för tio dollar som han sagt åt mig, så blev jag idiotförklarad. Det var ju bara hans utgångsbud för att köpa den själv, sa han. Den fisken var egentligen värd mycket mer. Men vafan, man sportfiskar väl inte för att tjäna pengar heller? Inte jag i allafall. Jag var bara glad att slippa dumpa tillbaka en fin matfisk i havet. Att bidra till lite lokal socialhjälp gör ju inget.


Stingrocka, Puerto Rico, Gran Canaria, februari 2000. Jag var ute med en guidebåt som hette Fishing Kat. Vi bottenmetade efter rockor och fick mest "små" arter på 5-10 kg. Men andra dagen tog det fart. En lång och spinkig 15-åring från England fick på något riktigt stort och ställde sig stånkade i fören med brutalt spöböj. En liten stund senare var det min tur. Först kändes fisken som en vanlig rocka i samma dimension som de tidigare. Den följde snällt med upp när jag vevade. Men halvvägs upp till ytan märkte fisken att något var fel, varpå den helt sonika vände 180 grader och simmade åt andra hållet. Det fanns inget att göra för att stoppa den, bara slå till slirbromsen så hårt jag vågade, hålla emot och låta den simma sig trött. Den var inte snabb, men som sagt omöjlig att stoppa. Efter kanske 200 meter började den slutligen att krokna, så att jag kunde börja pumpa hem. Två steg in och ett steg tillbaka - nu skulle den lika långt åt andra hållet. Jag och den unge engelsmannen stod bredvid varanda i fören och kämpade med våra livs fiskar i andra änden på linan. De andra på båten gav upp sitt fiske och följde nyfiket kampen. Kaptenen skrek år oss "upstairs, upstairs", vilket nog var en felöversättning från spanska "ariba", vilket i detta sammanhang förmodligen betydde "håll spöet rakt upp". Det var inte så lätt. Fisken i andra änden var inte snabb, men den var brutalt seg och stark. Jag såg engelsmannen bryta ihop av utmattning bredvid mig och lämna över spöt åt en äldre kille. 

Med mjölksyran sprutande ur öronen och svetten rinnande ut byxbenen såg jag hur fisken närmade sig båten efter någon timmes kamp. Den andra fisken släppte när den unge engelsmannen tog den för ivrigt, efter att han vilat en halvtimme och låtit en annan kille fajta fisken. Min fisk var en stingrocka, stor som en dörr. Besättningen gaffade fisken försiktigt i munnen och drog in den genom en port i aktern. Den frustade högljutt genom andningshålen. Det lät nästan som en häst. Kapten varnade oss andra för taggen på stjärten. Att komma nära den vore inte så smart. (Fråga Steve Irwin om ni inte tror mig). Efter en kort foto-session klippte de linan och lät den simma tillbaka igen. Jag fick aldrig veta hur mycket den vägde, så jag frågade kaptenen vad han trodde. 80 kg sade han. Men ju mer jag tittar på bilderna, desto mer tror jag han menade 80 pund. För att en platt fisk ska väga mer än en vuxen man måste den vara längre. Och det är den inte.

Av helgens fiske blev intet, kulingvindar satte stopp för det. "No fishing day is vodka day" fick jag lära mig i somras. Så idag har jag varit ganska bakis. Nästa helg har jag bokat en resa till Gule Rev med Tuna Clipper från Marstrand. Men som vindprognosen ser ut den kommande helgen så finns stor risk att även den turen blåser inne. I så fall får jag väl hålla mig hemma och supa med min bror som ska besöka Mamma (som bor i huset här bredvid).

Jag blev ganska fiskesugen när jag läste makrillreportaget i senaste Fiskejournalen igår. Kanske man skulle försöka ta sig till Öresund i helgen? Nu i augusti-september är ju bästa säsongen. Och det fisket passar ju barnen också.


Även hustrun och barnen gillar makrillfiske.

I kväll var en fin kväll på Ivösjön, så jag tog en tur med båten. Provade lite vertikalfiske efter gös nära Fläskholmen och lite ytspinning efter abborre bland den hoppande småfisken utanför tomten, men inte ett hugg på en hel timme. Som vanligt. Jag tycker Ivösjön är svårfiskad.

Så här ser en klubbad lubb ut, för dom som undrar. Lubben är en ypperlig matfisk som trivs bäst på djupa hårdbottnar, på norra delen av svenska västkusten och i Norge. Den är väldigt glupsk och biter på det mesta som presenteras. Men ett luktande bete, t.ex. fiskfilé eller GULP brukar fungera bättre än artificiella pilkar och jiggar, särskilt för stora exemplar. En lubb kämpar för sitt liv hela vägen upp till ytan, till skillnad från andra bottenfiskar som ofta ger upp när man vevat en bit. Men när man väl fått upp dem är det bara att klubba ihjäl dem, för de brukar lida av svår dykarsjuka. Ögonen har pressats ut ur skallen och inälvorna ut ur munnen. De går i regel inte att sätta tillbaka levande. Små lubbar kan vara väldigt enerverande när man försöker fånga annan fisk på djupt vatten, för man måste veva upp och plocka bort dem hela tiden. Inte så kul om det tar en kvart att veva varje gång. Och med 15-kilos gränsen som råder för utförsel av fiskfilé från Norge har man inget vettigt att göra med fångsten. Man vill ju inte fylla hela kvoten med bara lubb, även om det är gott.

När man rensar en lubb bör man ha en riktigt vass kniv, eftersom skinnet är så segt. Knivbryne bör användas både före och efter. Det är ganska vanligt att köttet innehåller vidriga parasitmaskar som man bör skära bort, särskilt buk-köttet. Maskarna kan se ganska oaptitliga ut, men är inte farliga för människan. Lubben bör konsumeras inom ett par-tre månader efter fångsten, längre tål den inte att frysas. Den är fast i köttet och passar därför ypperligt på grillen. Jag brukar göra grillspett som jag marinerar med Kaj P:s Limeolja och kryddar med citronpeppar. Sen grillar man med folie på gallret. Det är viktigt att man passar tiden så att den inte grillas för länge. Ett antal festdeltagare som blev bjudna på denna rätt sa att det var den godaste fisk de ätit, och jag tror inte att det var en ren artighetsfloskel.



Världens bästa lubbklubbare heter Anders och kommer från Helsingborg. Han är den ende i hela världen som klubbat en lubb över 17 kilo. En mycket skicklig sportfiskare och inbiten fiskevårdare som skriver massor av brev och debattinlägg till olika myndigheter i fiskevårdsfrågor. Min egen största lubb är den på bilden, som vägde ca 3.5 kg.

I flera år har jag funderat på att skaffa en egen, renodlad fiskeblogg, men aldrig fått tummen loss. Tidigare har jag fiskebloggat på min allmänna personblogg samt på olika fiskeforum. Men nu är det dags att klubba lubben och sätta igång. Här är den! Den första tiden kommer det att bli en hel del bakåtblickande reportage och reseberättelser. Därefter blir det nog mer sporadiska rapporter vid de tillfällen jag kommer iväg på fisketur.