Gran Canaria
När jag kommer iväg på semester i närheten av saltvatten brukar jag försöka komma ut på havet och fiska minst en dag, oavsett vad övriga familjen anser om detta. Ibland vill de hänga med, ibland inte. I vuxen ålder har vi varit på Gran Canaria två gånger. Första gången var 1990, innan jag klippt håret och skaffat ett jobb. Jag och flickvännen solade på dagarna och festade på nätterna. Sömnen delades upp i två fyratimmarspass, ett på morgonen och ett på kvällen. Men någon av dagarna tillämpade vi en något mer normal dygnsrytm, gick upp tidigt och tog en taxi till hamnen i Puerto Rico där reseguiden hade bokat en fisketur åt oss. Båten hette Blue Marlin. Men när vi kom fram så visslade kaptenen till sig taxin innan den hann försvinna, och sade till oss att turen var inställd pga vinden. Vi fick lojt åka tillbaka till Playa del Ingles och sola i stället. Jag var så besviken så jag söp till mitt på dagen och däckade några timmar under en filt på stranden.
Men nästa dag kom vi iväg. Vi började med trollingfiske efter bonito. Det är en liten tonfiskart som är vanlig i de flesta varma hav. Jag fick ett par stycken, och flickvännen en. Kapten gav henne kommandon på den lilla svenska han kunde: Anna veva, Anna veva! Veva, veva, veva! Boniton är en rolig snabbsimmare, men vad jag minns hade vi alldeles för tunga prylar för att det skulle vara någon sport. Rullarna var mer anpassade för Blue Marlin, som att meta mört med lyftkran ungefär. Sen blev flickvännen sjösjuk och låg inne i hytten resten av resan. Jag var ganska besviken på henne och beklagade mig för att detta innebar att vi aldrig skulle kunna skaffa någon egen båt när vi blev äldre. Hon kommer mest ihåg att jag fullständigt saknade medlidande när hon mådde så dåligt att hon måste mata fiskarna över relingen stup i kvarten. Idag har vi ändå en egen båt, men hon brukar fortfarande bli sjösjuk om det gungar för mycket. När vi tröttnade på bonito så gick vi över till bottenmete. Det som nappade var pigghaj. Jag vet inte om det är samma art som hemma, men "Spine shark" kallade kaptenen dom. Sen i hamn så tog kaptenen hand om fångsten. Jag vet inte vad han gjorde med dom, det är väl inte några fantastiska matfiskar.
Pigghaj till vänster och bonito till höger. Spännande fiskar för nån som mest fiskat i sötvatten tidigare. Men ingen större sport att fånga på grejer som är dimensionerade för Blue Marlin.
Tio år senare var vi tillbaka igen. Den här gången hade vi en ettåring med oss, så hustrun föredrog att stanna på land. Men jag var tvungen att åka ut. Jag hamnade på en båt som hette Fishing Kat, en robust katamaran som var optimerad för sportfiske, med fri reling runt om hela båten. "Inkastaren" som jobbade med att boka kunder på kajen skröt om hur seriösa de var, med ekologiskt catch & release fiske på allt utom de allra bästa och vanligaste matfiskarna, att de hade lätta prylar som gav bra fajt med alla arter och så vidare. Påståenden som sedan skulle visa sig stämma. Prylarna på båten var 15 punds korta standup-spön med Shimano TLD-20 rullar. Tacklen hade ett ganska litet glidande blysänke och en stor cirkelkrok i järn, så att den skulle rosta sönder i fiskens mun redan inom någon dag om linan brast eller klipptes av. Jag har försökt hitta såna krokar själv på olika amerikanska webshoppingsajter, men inte lyckats. Inkastaren snackade förstås även skit om sina konkurrenter. "Kolla på dom där jävla tyskägda båtarna, dom kommer in och hänger aktern full av oätliga eller utrotningshotade fiskar bara för att skryta för oerfarna turister. Men vår båt är seriösa, vi satsar på dedikerade sportfiskare och tillämpar bara catch & release."
Dagens fångst på en tyskägd båt duger nog inte som människoföda.
På vintern är det bottenmete som gäller på Gran Canaria. Trollingfisket ger mest Bonito. På somrarna kommer big game arterna upp från tropikerna - marlin, tonfisk, segelfisk och liknande. Då kan det vara svårt att få plats, båtarna är ofta fullbokade något år i förväg. Å andra sidan är flygresa och hotell väldigt billigt på sommaren, eftersom högsäsongen för turismen är på vintern. En del båtar erbjuder paket med hotell och fiske för under 1000 €, man behöver bara boka flygstolen själv. Kan vara värt att satsa på med tanke på att sommaren i Sverige ofta regnar bort.
Jag åkte två dagar med Fishing Kat under veckan. Båda dagarna ankrade båten på ganska grunt vatten och skickade ner en mäsksäck, sen var det bottenmete som gällde. Kaptenen sa till oss "These hooks are not for attack, so have patience. Let the fish take a real bite before you grab the rod and strike". Första dagen fick vi små rockor av olika arter, mest fiskar på 5-10 kg. Det gick ibland lite väl fort att kroka av och sätta tillbaks dem, jag hann inte fotografera alla. Tror jag missade en eller två arter med kameran. Två fick jag i allafall på bild.
Den andra dagen jag åkte ut var det lite mindre folk på båten. Kanske valde skepparen därför en annan plats, som inte gav lika många, utan enstaka gigantiska fiskar. Min mest udda fångst var dock en havssköldpadda, klockrent krokad i munnen. Skepparen klippte linan när de fick in den till båten.
Nytt pers på havssköldpadda.
En lång och spinkig 15-åring från England fick på något riktigt stort och ställde sig stånkade i fören med brutalt spöböj. En liten stund senare var det min tur. Först kändes fisken som en vanlig rocka i samma dimension som de tidigare. Den följde snällt med upp när jag vevade. Men halvvägs upp till ytan märkte fisken att något var fel, varpå den helt sonika vände 180 grader och simmade åt andra hållet. Det fanns inget att göra för att stoppa den, bara slå till slirbromsen så hårt jag vågade, hålla emot och låta den simma sig trött. Den var inte snabb, men som sagt omöjlig att stoppa. Efter kanske 200 meter började den slutligen att krokna, så att jag kunde börja pumpa hem. Två steg in och ett steg tillbaka - nu skulle den lika långt åt andra hållet. Jag och den unge engelsmannen stod bredvid varanda i fören och kämpade med våra livs fiskar i andra änden på linan. De andra på båten gav upp sitt fiske och följde nyfiket kampen. Kaptenen skrek år oss "upstairs, upstairs", vilket nog var en felöversättning från spanska "ariba", vilket i detta sammanhang förmodligen betydde "håll spöet rakt upp". Det var inte så lätt. Fisken i andra änden var inte snabb, men den var brutalt seg och stark. Jag såg engelsmannen bryta ihop av utmattning bredvid mig och lämna över spöt åt en äldre kille.
Dagens outfit! Lite svettigt med regnbyxor när man kämpar med sitt livs fisk i strålande sol, Men strax innan hugget kom en regnskur, sen hann jag inte få av dem. Tur-fezen är på som vanligt.
Med mjölksyran sprutande ur öronen och svetten rinnande ut byxbenen såg jag hur fisken närmade sig båten efter någon timmes kamp. Den andra fisken släppte när den unge engelsmannen tog den för ivrigt, efter att han vilat en halvtimme och låtit en annan kille fajta fisken. Min fisk var en stingrocka, stor som en dörr. Besättningen gaffade fisken försiktigt i munnen och drog in den genom en port i aktern. Den frustade högljutt genom andningshålen. Det lät nästan som en häst. Kapten varnade oss andra för taggen på stjärten. Att komma nära den vore inte så smart. (Fråga Steve Irwin om ni inte tror mig). Efter en kort foto-session klippte de linan och lät den simma tillbaka igen. Jag fick aldrig veta hur mycket den vägde, så jag frågade kaptenen vad han trodde. 80 kg sade han. Men ju mer jag tittar på bilderna, desto mer tror jag han menade 80 pund. För att en platt fisk ska väga mer än en vuxen man måste den vara längre. Och det är den inte.
Mitt livs fisk! Vad kan den väga månne? Skit samma, jag tar en större när jag åker till Norge nästa vecka.
När min fisk var returnerad återgick alla till det dom höll på med - att fiska. Så även jag. Och ibland är livet väldigt rättvist - det var jag som fick nästa hugg också. Denna fisken kändes ännu större. Men jag var helt spak i kroppen och kände mig väldigt nöjd med den första fångsten. Så jag bestämde mig för att ta fisken väldigt hårt och inte låta den simma iväg så långt. Det gick inte. Linan brast. Skit samma. När besättningen tog upp ankaret och styrde mot land var jag den ende i båten som fått upp en stingrocka den dagen. Fångsten är ännu oöverträffad för egen del. Och världen är full av kontraster - en vecka senare satt jag på en isbelagd sjö i Värmland och pimplade upp decimeterstora abborrar. ♦
Men nästa dag kom vi iväg. Vi började med trollingfiske efter bonito. Det är en liten tonfiskart som är vanlig i de flesta varma hav. Jag fick ett par stycken, och flickvännen en. Kapten gav henne kommandon på den lilla svenska han kunde: Anna veva, Anna veva! Veva, veva, veva! Boniton är en rolig snabbsimmare, men vad jag minns hade vi alldeles för tunga prylar för att det skulle vara någon sport. Rullarna var mer anpassade för Blue Marlin, som att meta mört med lyftkran ungefär. Sen blev flickvännen sjösjuk och låg inne i hytten resten av resan. Jag var ganska besviken på henne och beklagade mig för att detta innebar att vi aldrig skulle kunna skaffa någon egen båt när vi blev äldre. Hon kommer mest ihåg att jag fullständigt saknade medlidande när hon mådde så dåligt att hon måste mata fiskarna över relingen stup i kvarten. Idag har vi ändå en egen båt, men hon brukar fortfarande bli sjösjuk om det gungar för mycket. När vi tröttnade på bonito så gick vi över till bottenmete. Det som nappade var pigghaj. Jag vet inte om det är samma art som hemma, men "Spine shark" kallade kaptenen dom. Sen i hamn så tog kaptenen hand om fångsten. Jag vet inte vad han gjorde med dom, det är väl inte några fantastiska matfiskar.
Pigghaj till vänster och bonito till höger. Spännande fiskar för nån som mest fiskat i sötvatten tidigare. Men ingen större sport att fånga på grejer som är dimensionerade för Blue Marlin.
Tio år senare var vi tillbaka igen. Den här gången hade vi en ettåring med oss, så hustrun föredrog att stanna på land. Men jag var tvungen att åka ut. Jag hamnade på en båt som hette Fishing Kat, en robust katamaran som var optimerad för sportfiske, med fri reling runt om hela båten. "Inkastaren" som jobbade med att boka kunder på kajen skröt om hur seriösa de var, med ekologiskt catch & release fiske på allt utom de allra bästa och vanligaste matfiskarna, att de hade lätta prylar som gav bra fajt med alla arter och så vidare. Påståenden som sedan skulle visa sig stämma. Prylarna på båten var 15 punds korta standup-spön med Shimano TLD-20 rullar. Tacklen hade ett ganska litet glidande blysänke och en stor cirkelkrok i järn, så att den skulle rosta sönder i fiskens mun redan inom någon dag om linan brast eller klipptes av. Jag har försökt hitta såna krokar själv på olika amerikanska webshoppingsajter, men inte lyckats. Inkastaren snackade förstås även skit om sina konkurrenter. "Kolla på dom där jävla tyskägda båtarna, dom kommer in och hänger aktern full av oätliga eller utrotningshotade fiskar bara för att skryta för oerfarna turister. Men vår båt är seriösa, vi satsar på dedikerade sportfiskare och tillämpar bara catch & release."
Dagens fångst på en tyskägd båt duger nog inte som människoföda.
På vintern är det bottenmete som gäller på Gran Canaria. Trollingfisket ger mest Bonito. På somrarna kommer big game arterna upp från tropikerna - marlin, tonfisk, segelfisk och liknande. Då kan det vara svårt att få plats, båtarna är ofta fullbokade något år i förväg. Å andra sidan är flygresa och hotell väldigt billigt på sommaren, eftersom högsäsongen för turismen är på vintern. En del båtar erbjuder paket med hotell och fiske för under 1000 €, man behöver bara boka flygstolen själv. Kan vara värt att satsa på med tanke på att sommaren i Sverige ofta regnar bort.
Jag åkte två dagar med Fishing Kat under veckan. Båda dagarna ankrade båten på ganska grunt vatten och skickade ner en mäsksäck, sen var det bottenmete som gällde. Kaptenen sa till oss "These hooks are not for attack, so have patience. Let the fish take a real bite before you grab the rod and strike". Första dagen fick vi små rockor av olika arter, mest fiskar på 5-10 kg. Det gick ibland lite väl fort att kroka av och sätta tillbaks dem, jag hann inte fotografera alla. Tror jag missade en eller två arter med kameran. Två fick jag i allafall på bild.
Den andra dagen jag åkte ut var det lite mindre folk på båten. Kanske valde skepparen därför en annan plats, som inte gav lika många, utan enstaka gigantiska fiskar. Min mest udda fångst var dock en havssköldpadda, klockrent krokad i munnen. Skepparen klippte linan när de fick in den till båten.
Nytt pers på havssköldpadda.
En lång och spinkig 15-åring från England fick på något riktigt stort och ställde sig stånkade i fören med brutalt spöböj. En liten stund senare var det min tur. Först kändes fisken som en vanlig rocka i samma dimension som de tidigare. Den följde snällt med upp när jag vevade. Men halvvägs upp till ytan märkte fisken att något var fel, varpå den helt sonika vände 180 grader och simmade åt andra hållet. Det fanns inget att göra för att stoppa den, bara slå till slirbromsen så hårt jag vågade, hålla emot och låta den simma sig trött. Den var inte snabb, men som sagt omöjlig att stoppa. Efter kanske 200 meter började den slutligen att krokna, så att jag kunde börja pumpa hem. Två steg in och ett steg tillbaka - nu skulle den lika långt åt andra hållet. Jag och den unge engelsmannen stod bredvid varanda i fören och kämpade med våra livs fiskar i andra änden på linan. De andra på båten gav upp sitt fiske och följde nyfiket kampen. Kaptenen skrek år oss "upstairs, upstairs", vilket nog var en felöversättning från spanska "ariba", vilket i detta sammanhang förmodligen betydde "håll spöet rakt upp". Det var inte så lätt. Fisken i andra änden var inte snabb, men den var brutalt seg och stark. Jag såg engelsmannen bryta ihop av utmattning bredvid mig och lämna över spöt åt en äldre kille.
Dagens outfit! Lite svettigt med regnbyxor när man kämpar med sitt livs fisk i strålande sol, Men strax innan hugget kom en regnskur, sen hann jag inte få av dem. Tur-fezen är på som vanligt.
Med mjölksyran sprutande ur öronen och svetten rinnande ut byxbenen såg jag hur fisken närmade sig båten efter någon timmes kamp. Den andra fisken släppte när den unge engelsmannen tog den för ivrigt, efter att han vilat en halvtimme och låtit en annan kille fajta fisken. Min fisk var en stingrocka, stor som en dörr. Besättningen gaffade fisken försiktigt i munnen och drog in den genom en port i aktern. Den frustade högljutt genom andningshålen. Det lät nästan som en häst. Kapten varnade oss andra för taggen på stjärten. Att komma nära den vore inte så smart. (Fråga Steve Irwin om ni inte tror mig). Efter en kort foto-session klippte de linan och lät den simma tillbaka igen. Jag fick aldrig veta hur mycket den vägde, så jag frågade kaptenen vad han trodde. 80 kg sade han. Men ju mer jag tittar på bilderna, desto mer tror jag han menade 80 pund. För att en platt fisk ska väga mer än en vuxen man måste den vara längre. Och det är den inte.
Mitt livs fisk! Vad kan den väga månne? Skit samma, jag tar en större när jag åker till Norge nästa vecka.
När min fisk var returnerad återgick alla till det dom höll på med - att fiska. Så även jag. Och ibland är livet väldigt rättvist - det var jag som fick nästa hugg också. Denna fisken kändes ännu större. Men jag var helt spak i kroppen och kände mig väldigt nöjd med den första fångsten. Så jag bestämde mig för att ta fisken väldigt hårt och inte låta den simma iväg så långt. Det gick inte. Linan brast. Skit samma. När besättningen tog upp ankaret och styrde mot land var jag den ende i båten som fått upp en stingrocka den dagen. Fångsten är ännu oöverträffad för egen del. Och världen är full av kontraster - en vecka senare satt jag på en isbelagd sjö i Värmland och pimplade upp decimeterstora abborrar. ♦
Kommentarer
Trackback
