Lubbklubba

När jag var yngre, ungefär mellan åldrarna 24 och 33, hade min mamma ett sommarhus i Bretagne på franska västkusten. Dit åkte jag en handfull gånger, första gången med en fiskepolare och därefter med flickvännen/hustrun/familjen. Huset låg i Pont-Aven, en stad som mest är känd för sina många konstgallerier och att expressionist-målaren Paul Gaugain tidvis bodde där. Han som enligt vissa rykten skar örat av Vincent Van Gogh. Vad som egentligen hände den där ödesdigra kvällen är dolt i sinnessjukdom och absintfylla.

I närheten finns fantastiska badvikar med fin sand, samt små byar och städer med gamla stenhus där tiden tycks ha stått stilla de senaste hundra åren. De stränder man främst besöker ligger på sydsidan, mellan Point du Trèvignon och Port Manec (Lann Benaven på kartan ovan). Jag rekommenderar Kersidan eller Rospico. Väster om Trèvignon och upp mot Concarneau finns också fina stränder, men där kan strömmarna vara livsfarliga för badare. Tempot är lugnt och man tar dagen som den kommer. Det kändes verkligen att man var ledig när vi var där. Sol och bad varvades med gourmémiddagar och goda viner. Samt en och annan fiskedag förstås. Min mamma köpte en fransk bil så att hon och hennes gäster skulle kunna transportera sig runt. En riktigt charmig Austin Mini, som döptes till Mr Bean, eftersom han har en likadan (fast annan färg).




Tjockläppad multe, tagen på flytande bröd vid gångbron i hamnen i Pont-Aven, Med tiden lärde jag mig att de i princip bara nappar den sista stunden innan tidvattnet försvunnit ut från ån.

Första gången jag var där tågluffade jag dit med en polare. Vi var 24 år gamla och gjorde många stopp, både på vägen dit och hem. Vi kollade på 14 juli-firandet i Paris, åkte skidor på glaciären i Kaprun och drack pilsner på Hofbräuhaus i München. Eller ja, pilsner drack vi förstås hela tiden. Men det egentliga syftet med resan var att fiska i Bretagne. Första kvällen när vi kom ner så kunde vi naturligtvis inte hålla oss, utan måste gå ner i hamnen och prova lyckan så fort vi installerat oss i huset och hämtat bilen i garaget. Fiske är förbjudet i sötvatten (om man inte har ett svindyrt fiskekort), och det börjar vid forsarna ovanför gångbron i Pont-Avens hamn. Men i saltvatten är det fritt. Tidvattnet går ända upp till stan, trots att den ligger en mil från havet. Tidvattnet var på väg ut och vi kastade bröd till multarna i hamnen. Brödbitarna slöks i stora slurpande virvlar, så vi riggade spöna så fort vi kunde, darrande av multefeber. Det dröjde inte många minuter innan vi stod och drillade varsin fisk. De gör bra motstånd på lätta grejer, så det tog en stund att få upp dom. Hamnpromenaden var full med folk i den vackra sommarkvällen, både lokalbor och turister som nyfiket tittade på vår fångst och idiotförklarade oss när vi släppte tillbaka fiskarna levande igen. Vi gjorde fler försök att fånga multe under vistelsen där, men det ville sig inte. Antingen var det änder som stal brödet och skrämde bort fisken, eller så låtsades multarna inte om att brödet fanns. Senare har jag förstått att vi hade lyckats pricka in exakt rätt tillfälle den första kvällen. Vid senare besök har jag bara fått multen att nappa den sista stunden innan tidvattnet försvinner.

Den närbelägna staden Concarneau är en av Frankrikes största fiskehamnar. Här ligger bl.a. de flesta tonfiskfabrikerna i Europa. Totalt landas ca 100.000 ton tonfisk per år, vilket dock förmodligen är mindre än t.ex. torskfisket på Röst. Den tonfiskart som främst fångas är albacore. Förr i tiden fanns nog även gott om större tonfiskarter här. Staden är ganska modern, men i centrum finns "Gamla Stan", med ringmur och allt, ute på en holme i hamnen. På gågatan med spelemän och spännande turistshopping ligger även fiskemuséet, som är väl värt ett besök. Historiskt sett bedrevs yrkesfisket efter tonfisk med metoder som liknar modern trolling, med krok och linor i långa utriggarspröt på segelskutor. Nu för tiden används mer effektiva metoder som trål, drivgarn och ringnot, vilket gör att fisket är utdöende, som i alla andra hav.


Utställningsbåtar på fiskerimuséet i gamla stan i Concarneau. Observera tidvattenskillnaden. 


Santa Maria på väg in i hamn.

I centrum av Concarneau finns även turistbåten "Santa Maria" som tar ut fiskesugna på havet. Jag och fiskepolaren kunde självfallet inte motstå denna frestelse vid vårt första besök. Vi tog en kvällstur i strålande sommarväder och bleke på Biscayabukten. Efter ca en timmes gångtid kom vi till en stor boj vid några öar. Skutan förtöjdes i bojen, och när jag tjuvkikade på skepparens ekolod kunde jag konstatera att det låg ett vrak på bottnen. Skepparen plockade fram spön åt alla och visade hur man skulle fiska. Det var styva haspelspön riggade med ett enkelt Pater Noster-tackel. På kroken satte man ett agn, vad som helst. Fisk eller bläckfisk eller musslor. Det som högg var skäggtorsk. Hela tiden, varje minut. Vi provade att agna med stjärten av en skäggtorsk, och visst är de glupska kannibaler också. Plötsligt fick polaren på något riktigt tungt. Du har vraket, sade några fransmän muntert på bruten engelska, men snart började "vraket" att röra sig, sen brast linan. Upp kom ett tackel där nylonänden var avgnagd av vassa tänder. Congööööör sa fransmännen småskrattande och visade oss en gigantisk cirkelkrok riggad på grov ståltafs som de hade i tackelboxen. Själva var vi inbitna sötvattensfiskare, det saltaste vi fått hemma var väl typ näbbgädda. Så vi hade ju inte spön och tackel för att matcha en conger, och såna gigantiska krokar som de visade upp hade vi aldrig sett förr. Efter två timmars fiske gick båten hem igen, och vi gottade oss i kvällssolen. Vi hade ju fångat en helt ny art och en av oss dessutom fått känna på tyngden av en conger. Skepparen tyckte jag hade en så cool fez (som jag köpt i Turkiet), han trodde nog jag var muslim, så de tog lite bilder på oss där vi satt och såg omotiverat nöjda ut. Tillbaka i Pont-Aven kunde vi konstatera att min mamma hade lockat ett helt harem av halvtama sommarkatter till sitt hus, så vi slängde ut den äckliga skäggtorsken till dem. All fisken var borta nästa morgon.


Coola polare på Santa Marias reklamtavla.

Döm om vår förvåning när jag och flickvännen kom tillbaka tre år senare och såg bilden av mig och polaren på båtens reklamtavla i hamnen. Och vi höll inte ens upp någon fisk på bilden, vi var bara allmänt nöjda. Jag och tjejen tog också en tur med båten. Vi fick skäggtorsk, skäggtorsk och skäggtorsk. Skepparen bestämde sig för att fiska lite själv och riggade upp ett grovt spö där han agnade med en hel skäggtorsk. Inom en kvart stod han med ett grymt spöböj och kämpade som besatt. Han tog den riktigt hårt så att den inte skulle simma tillbaka in i vraket. Upp kom slutligen en skaplig conger på minst tio kilo, förmodligen mer. Han och hans däcksgast hjälptes åt att gaffa, med varsin gaff. Någon sade till oss på engelska att man måste vara väldigt försiktig när man får upp en conger i båten. Den biter efter allt den kan och om den får tag på t.ex. en hand, så håller den fast och börjar rotera. Två meter lårmuskel kan man inte hålla emot. Den kan utan problem skala köttet av fingrarna på en. Gubbarna höll besten med två gaffar från varsitt håll, så att den inte skulle kunna slingra sig fri medan de skar upp halsen. På vägen hem skivade skepparen upp congern i kotletter och alla passagerarna fick varsin bit med sig hem. Vi lagade till våra på grillen. Den var ungefär som fläskfilé, både i smak och konsistens. Därefter har jag försökt få conger varje gång jag varit där, men aldrig lyckats. Om man vill fiska conger från land kan man åka till piren vid Point du Trèvignon på natten. Men då ska man även passa in rätt tidvatten, så det är en hel vetenskap. Vi drack för det mesta vin om kvällarna, så jag kom aldrig iväg på nåt sånt fiske.


Conger - två meter lårmuskel med vassa tänder och dåligt humör

Någon engelsktalande stamgäst på båten berättade en gång att i september brukar skepparen på Santa Maria boka en handfull dedikerade kunder och åka iväg en vecka eller två till havs, väster om Irland där de sover på båten och yrkesfiskar tonfisk med sportfiskemetoder. De traditionella trollingspröten har han på året om, och i aktern är en kampstol för big game monterad. Sen kör han hem och säljer fångsten till tonfiskfabrikerna. Sånt hade förstås varit kul att åka med på, men det lär aldrig bli av. Särskilt inte nu när vi sålt huset. En annan gång hade jag tjatat om conger och visat almanackan för att fråga när skepparen planerade en riktad congertur, så att jag kunde boka. Men p.g.a. språkförbristring blev det inget. Kanske ville han inte bestämma sånt i förväg, utan anpassade fisket för dagen efter väder och vind. Jag blev i allafall lite besviken när jag gick ombord en dag och gasten sade på bruten engelska att "igår fick vi 32 congers. Men idag går vi nog på skäggtorsk."


Baljan full av den vanligaste fångsten på båten Santa Maria, skäggtorsk, kryddat med en taggmakrill som bonus

Några år senare hade vi egentligen planerat att dra min båt till Norge och fiska i Langesund. Jag hade köpt ett tungt spö för djuphavsfiske just till detta ändamål. Vi hade även köpt ny bil veckorna innan. Men båttrailern jag köpt blev inte leveransklar i tid till semestern, så vi fick tänka om. Vi bestämde oss för att köra till Frankrike utan båt i stället. Så härligt att bara kunna sticka iväg så där spontant. Bestämma sig ena dagen och vara på väg dagen efter. Bilresan tog två dagar. Tidigare hade vi alltid flugit eller åkt tåg, men nu när vi körde bil kunde jag packa ner ordentligt med fiskeprylar. Det skulle ge utdelning. Två dagar i veckan kör Santa Maria långturer, så vi bokade en sån. Skepparen började med ett stopp vid vraket på morgonen. Jag tog några skäggtorskar och satsade därefter på conger, men det blev ingenting. Sen körde vi långt ut på Biscayabukten. Jag visste inte vad som väntade, pga språkförbistring, men när skepparen plockade fram grova spön så visade jag mitt. Fransmännen kände misstänksamt på min flätlina och någon sade på bruten engelska att en sån där tunn sytråd håller väl inte för en riktig fisk, 1 mm nylon ska det vara! Vi riggade upp långa nylontafsar, sen stålvajer och stor cirkelkrok längst ut. På kroken sattes en sardin eller skäggtorsk. En blytyngd fästes i linan med gummiband som skulle brista vid napp, sen knöt vi fast ballonger som flöte. Skepparen sänkte ner en stor mäsksäck full av rubby-dubby. Sen lät vi ballongerna segla iväg för vinden med våra tackel. Tio-femton ballonger guppade omkring i grupp en bit bort från båten.

Jag tyckte det var trist att vänta, så jag provade att bottenmeta i aktern med ett annat spö. Men ett litet pilkspö med Ambassadör 6500 och nylonlina är inte idealiskt för djupmete, och på mjukbotten fanns ändå ingen fisk, så jag gav snart upp och lade mig för att sola i stället. Jag slumrade nog till en stund också. Plötsligt väcktes jag abrupt av ett jäkla oväsen när en rulle började knarra i hög frekvens. Av alla 15 rullarna i spöhållaren var det MIN som väsnades. Linan drogs ut i ett rasande tempo, trots att slirbromsen på min Shimano TLD25 stod i "strike position". Jag kastade mig över spöet och började kämpa med fisken. De andra vevade avundsjukt in sina tackel för att inte vara i vägen. Skepparen kom med spöbälte och axelsele åt mig, så att kampen skulle gå lättare. Jag visste inte vad det var för fisk, men jag hade ju mina aningar, baserat på fiskemetoden. Maken till snabbsimmare har jag aldrig varit med om, varken förr eller senare. Mjölksyran sprutade ut öronen. Efter minst en kvarts stenhård kamp med långa rusningar och häftig pumpning med hela kroppen, så tailsnarade skepparen en lång och slank blåhaj. Catch & release är ett okänt begrepp bland franska yrkesfiskare, så det första han gjorde var att sprätta upp buken på hajen med en vass kniv och kölhala den, så att blodlukten skulle locka till sig fler hajar. Men först efter att skepparens lilla terrier (liknande Milou) bitit tag i fisken och slagits med den så att pälsen blev alldeles blodig. Ytterligare en passagerare fick en haj under dagen, sen var det dags för hemfärd. Jag vägde hajen till ca 15 kilo, avblodad. En baby, men min största fisk så långt. Fransmännen kände nyfiket på min flätlina igen och kommenterade "good equipment".

Jag ville egentligen inte ha hajkadavret, men besättningen tvingade oss att ta hem det. Någon sade att man lagar till den i ugnen med tomatskivor och hackad lök. Jag försökte stycka den hemma i köket, men jag hade ingen kniv som var tillräckligt vass för att penetrera skinnet. Vi förvarade den i kallvatten i köksvasken över natten, med några isbitar som inte räckte på långa vägar för att kyla den ordentligt. Sen på morgonen var det marknad i Pont-Aven. Jag tog hajen i stjärtfenan, slängde den över axeln och gick ner till fiskhandlaren för att fråga om de kunde använda den till något. Det väckte ju viss uppståndelse när jag gick genom den välbesökta marknaden med en stor haj på ryggen. Och fiskens skinn färgade av sig på min regnjacka, som hade blå fläckar på ryggen i flera år efteråt. Men fiskmånglerskan sa nej, hon ville inte ha den. En så ful fisk går inte att sälja, sa hon. Då lade vi den i bilen och körde till den välsorterade fiskbutiken i Nèvez. De ville inte heller ha den, men de hjälpte oss att stycka den i lagom portionsbitar som vi kunde laga till själva, sen dumpade de resten av kadavret i sin avfallsbinge. Men först efter att den unge innehavaren jagat en av sina kvinnliga expediter genom butiken med den stora hajkäften gapande ilsket mot henne. Min mamma berättade senare att han brukar göra så med alla fula havsmonster han får in. Vi lagade till hajkotletterna i ugnen med chilisås ovanpå och serverade med ris och sallad. Ingen höjdare.


Invigning av mitt nya 50-punds spö. På detta spö har jag tagit fyra av mina fem största fiskar i livet.

En plats som vi besökte ett par gånger men som jag aldrig kom ut att fiska på, var Point du Raz. Det är den västligaste punkten på Frankrikes fastland, där Biscayabukten möter Engelska Kanalen i ett kokande inferno. Här trivs havsabborren som fisken i vattnet. Detta ställe räknas som en av världens bästa platser för den arten. Men det ligger över tio mil från vårt hus, och för att kunna fiska där måste man ha egen båt. Det finns visserligen att hyra i närheten, men sånt kräver planering och framförhållning, så det blev aldrig av. Här en artikel i danska Fisk og Fri om havsabborre vid bl.a. Point du Raz. Även om jag aldrig kom till skott att fiska havsabborre själv, så var jag naturligtvis nyfiken på att smaka en matfisk med så gott rykte. Jag hittade ett spännande recept i en fransk fisketidning. Mamma hjälpte mig att översätta, sen köpte vi en fisk på torget och grillade själva en kväll. En av de godaste fiskar vi ätit. Min mamma hade aldrig provat den fisken förr, trots att hon bott där varje sommar i flera år, och hon blev helt begeistrad. Därefter började hon beställa havsabborre på restaurangerna vid alla speciella tillfällen, när det skulle firas nåt särskilt. Men de sista åren hände något. Havsabborren fanns inte längre att köpa i fiskbutikerna och den försvann från menyn på restaurangerna. Jag misstänker helt klart utfiskning. Vi fortsatte att åka dit och hyrde ett annat hus några gånger efter att sålt vårt eget, men på den senaste resan vi gjorde dit så var havet helt dött. Ingen havsabborre fanns att köpa och på Santa Maria fick man inte mer än nån enstaka skäggtorsk längre. Trist, men förhoppningvis en tillfällig svacka. Glädjande är dock att havsabborren verkar komma i nordiska vatten, bl.a. i Oslofjorden.


Point du Raz - världens ände. Här möter vågorna från Biscayabukten strömmarna från Engelska Kanalen och spännande fiske uppstår.

För en månad sen fyllde mamma 76 och ville återuppleva minnena från sitt kära sommarhus, så vi dukade fram en middag med havets frukter -  hummer, havskräftor, räkor, vinkokta musslor och ett gott Alcace-vin till. Men det kan naturligtvis inte jämföras med originalet, där man köper råvarorna färska (levande) på torget.


Vardagsmat i Bretagne