Tio i topp!
Här ska jag berätta om mina tio häftigaste fångster i livet. Inlägget är under konstruktion. Fem fiskar är rapporterade, fem återstår...
Jack Trevally, Al Gouna, Egypten, Juli 2008. Hela familjen var på lyxsemester vid Röda Havet. Efter att ha kollat runt på olika resmål insåg vi att Afrika är den världsdel som ger mest för pengarna. Egypten inte minst, ett femstjärnigt lyxhotell på stranden där kostade inte mer än ett sunkhotell på Mallorcas inland. Solklart val!
Vi hade tur med rumsplaceringen också, för jag hade bara 200 meter till det muddrade inloppet som matar hela El Gounas konstgjorda kanaler med tidvatten. Där fanns en gångbro som jag brukade fiska från. Oftast fick jag ingenting, men ibland passerade det riktigt spännande grejer under bron. Jag fick nån liten trevally och ett par andra små arter jag inte vet vad det var och som jag misslyckades med att fotografera ordentligt i halvmörkret. Alla dessa släpptes tillbaka levande. Men en kväll hände något riktigt coolt. Jag hade tacklat upp ett flötmete när tidvattnet var på väg ut, agnat med en brödbit som jag dopat med GULP-spray. Det fick hänga i strömmen med spöet lutat mot broräcket medan jag knöt ett annat tackel. Plötsligt såg jag hur spötoppen böjde sig rakt ner över räcket. Jag kastade mig handlöst över spöet och skrapade upp ena knäet så att det blödde. Men jag hann inte fram i tid, utan linan (0.17 Fireline) gick av med en ljudlig smäll, eftersom slirbromsen var för hårt ställd. Ett av de brutalaste hugg jag upplevt i mitt liv.
Jag tacklade snabbt upp ett likadant mete med mitt sista flöte i resekitet, och höll förväntansfullt i spöet den här gången. Plötsligt kom ett lika brutalt hugg som det förra, men den här gången var jag med. Fisken rusade uppströms minst 50 meter, rakt mot den starka tidvattenströmmen, sen stod den där och tjurade en lång stund innan jag kunde börja pumpa hem den. Det tog minst tio minuter innan jag ens fick veta vad det var. En Trevally av något slag. Man har ju läst om GT och vilka brutala fighter de bjuder på, och denna Jack Trevally (tror jag) var en värdig motståndare på ett femdelat UL-spö. Efter att jag till sist fått upp den, bestämde jag mig för att prova den som matfisk. Jag gick till hotellets fiskrestaurang 100 meter bort med den sprattlande fisken och bad dem rensa den, kyla den och reservera ett bord åt familjen nästa kväll (dessutom vår sista kväll på resan). Kyparen var även villig att ställa upp som fotograf så att jag fick den förevigad. Nästa kväll fick vi in den grillad på grönsaksbädd. Det var en extremt bra matfisk, med smak och konsistens som kyckling ungefär. Efter detta har jag fått smak på tropiska fiskarter och dagdrömmer ofta om Dubai och andra exotiska platser.
Brax, Ivösjön, 1979 ca. För en liten kille är en brax på 1.5 kg en gigantisk fisk och en stor triumf. Varje sommar har vi såna simmande i badviken hemma på tomten. Ibland försöker jag fånga dem på spö. Nu för tiden släpper jag tillbaks dem, men på den tiden hade vi dem till kräftbete.
Blåhaj, Concarneu, Frankrike 1998. Jag och hustrun besökte min mammas sommarhus i Bretagne på semestern. I närbelägna Concarneu finns guidebåten Santa Maria. Två dagar i veckan kör Santa Maria långturer, så vi bokade en sån. Skepparen började med ett stopp vid ett vrak på morgonen. Jag tog några skäggtorskar och satsade därefter på conger, men det blev ingenting. Sen körde vi långt ut på Biscayabukten. Jag visste inte vad som väntade, pga språkförbistring, men när skepparen plockade fram grova spön så visade jag mitt. Fransmännen kände misstänksamt på min flätlina och någon sade på bruten engelska att en sån där tunn sytråd håller väl inte för en riktig fisk, 1 mm nylon ska det vara! Vi riggade upp långa nylontafsar, sen stålvajer och stor cirkelkrok längst ut. På kroken sattes en sardin eller skäggtorsk. En blytyngd fästes i linan med gummiband som skulle brista vid napp, sen knöt vi fast ballonger som flöte. Skepparen sänkte ner en stor mäsksäck full av rubby-dubby. Sen lät vi ballongerna segla iväg för vinden med våra tackel. Tio-femton ballonger guppade omkring i grupp en bit bort från båten.
Jag tyckte det var trist att vänta, så jag provade att bottenmeta i aktern med ett annat spö. Men ett litet pilkspö med Ambassadör 6500 och nylonlina är inte idealiskt för djupmete, och på mjukbotten fanns ändå ingen fisk, så jag gav snart upp och lade mig för att sola i stället. Jag slumrade nog till en stund också. Plötsligt väcktes jag abrupt av ett jäkla oväsen när en rulle började knarra i hög frekvens. Av alla 15 rullarna i spöhållaren var det MIN som väsnades. Linan drogs ut i ett rasande tempo, trots att slirbromsen på min Shimano TLD25 stod i "strike position". Jag kastade mig över spöet och började kämpa med fisken. De andra vevade avundsjukt in sina tackel för att inte vara i vägen. Skepparen kom med spöbälte och axelsele åt mig, så att kampen skulle gå lättare. Jag visste inte vad det var för fisk, men jag hade ju mina aningar, baserat på fiskemetoden. Maken till snabbsimmare har jag aldrig varit med om, varken förr eller senare. Mjölksyran sprutade ut öronen. Efter minst en kvarts stenhård kamp med långa rusningar och häftig pumpning med hela kroppen, så tailsnarade skepparen en lång och slank blåhaj. Catch & release är ett okänt begrepp bland franska yrkesfiskare, så det första han gjorde var att sprätta upp buken på hajen med en vass kniv och kölhala den, så att blodlukten skulle locka till sig fler hajar. Men först efter att skepparens lilla terrier (liknande Milou) bitit tag i fisken och slagits med den så att pälsen blev alldeles blodig. Ytterligare en passagerare fick en haj under dagen, sen var det dags för hemfärd. Jag vägde hajen till ca 15 kilo, avblodad. En baby, men min största fisk så långt. Fransmännen kände nyfiket på min flätlina igen och kommenterade "good equipment".
Jag ville egentligen inte ha hajkadavret, men besättningen tvingade oss att ta hem det. Någon sade att man lagar till den i ugnen med tomatskivor och hackad lök. Jag försökte stycka den hemma i köket, men jag hade ingen kniv som var tillräckligt vass för att penetrera skinnet. Vi förvarade den i kallvatten i köksvasken över natten, med några isbitar som inte räckte på långa vägar för att kyla den ordentligt. Sen på morgonen var det marknad i Pont-Aven. Jag tog hajen i stjärtfenan, slängde den över axeln och gick ner till fiskhandlaren för att fråga om de kunde använda den till något. Det väckte ju viss uppståndelse när jag gick genom den välbesökta marknaden med en stor haj på ryggen. Och fiskens skinn färgade av sig på min regnjacka, som hade blå fläckar på ryggen i flera år efteråt. Men fiskmånglerskan sa nej, hon ville inte ha den. En så ful fisk går inte att sälja, sa hon. Då lade vi den i bilen och körde till den välsorterade fiskbutiken i Nèvez. De ville inte heller ha den, men de hjälpte oss att stycka den i lagom portionsbitar som vi kunde laga till själva, sen dumpade de resten av kadavret i sin avfallsbinge. Men först efter att den unge innehavaren jagat en av sina kvinnliga expediter genom butiken med den stora hajkäften gapande ilsket mot henne. Min mamma berättade senare att han brukar göra så med alla fula havsmonster han får in. Vi lagade till hajkotletterna i ugnen med chilisås ovanpå och serverade med ris och sallad. Ingen höjdare.
Cobia, Cape Canaveral, Florida 1998. Jag var på en tredagars-konferens i Orlando med jobbet. Dag ett och tre av konferensen var väldigt intressanta, medan dag två avhandlade ämnen som inte alls hade med mitt jobb att göra. Då smet jag ifrån och åkte iväg till Cape Canaveral där det ligger några turistfiskebåtar. P.g.a. jet lag var jag extremt morgonpigg och kom fram redan innan solen gick upp. Och vis av erfarenhet från tidigare havsfisketurer på gruppbåtar visste jag att de bästa platserna brukar vara i fören och aktern. Så jag försökte hålla mig framme och ta den platsen jag ville ha. Jag var så ivrig att jag fick bannor av kaptenen för att jag hoppade ombord redan innan han lagt ut landgången. Jag fick emellertid platsen jag helst ville ha, vilket skulle ge utdelning. I väntan på avfärden såg jag ett stort stim med bonitos som simmade förbi inne i hamnen. Denna dagen skulle kunna bli hur bra som helst. "Tyvärr" var även vädret strålande. Och jag som inte hade någon solkräm. Dag ett på konferensen hade det ösregnat hela dagen, så både lunchen och cocktail-partyt hade hållits inomhus. Och hemma i Sverige var det 20 minusgrader, så jag var ju inte riktigt beredd.
Nåja, när båten var full kom vi iväg. Vi fick lätta styva spön tacklade med pater noster tackel och fiskbitar som agn. Ganska många av de andra passagerarna var nyblivna pensionärer som just flyttat till Florida från olika stater i norr och bokat turen tillsammans. Gubben bredvid mig hade aldrig fiskat i hela sitt liv. Förmodligen hade han knappt sett havet förut heller. Vi stannade på ett rev och kaptenen sa åt oss att släppa ner. Nästan direkt fick gubben ett riktigt tungt hugg som fick honom att kämpa som besatt. Jag trodde han skulle få hjärtinfarkt. Efter en hård kamp fick han upp en gigantisk rocka, stor som en dörr, precis intill båten. Men när gasten skulla gaffa så lossnade monstret och försvann tillbaka ner i djupet. Sen hade gubben inte ett hugg på resten av dagen. Jag vet inte hur han kände av en sån upplevelse, kanske blev han avskräckt från fler turer. Eller så blev han "hooked for life".
Själv fick jag mest småfisk i början. Grunt kallas dom. En ny art för mig, men lika kul som att fiska småmört efter en stund. Sen plötsligt small det på något stort. En stor stark fisk i tiokilosklassen kom upp till ytan efter en tuff kamp. Den hade även ett par nyfikna kompisar med sig, så att de som fiskade intill mig höll på att få adrenalinchock när de såg vilka giganter som simmade bara några meter från deras krokar. Gasten gaffade fisken och gratulerade mig med high-five. Det var en Cobia, riktigt eftertraktad som både sportfisk och matfisk. Den bonkades och lades på is. Man fick en vajer som fiskarna träddes upp på, med ett nummer så att man skulle veta vems fisken var.
När det var dags att åka i hamn kände jag i ansiktet att bristen på solkräm hade straffat sig. Men visst var det gött att kunna skryta med en rejäl solbränna när jag veckan efteråt åkte på tjänsteresa till finska Lappland, där temperaturen var 40 minusgrader. Det är för övrigt en temperaturskillnad på 70 grader mellan resorna. I hamnen väntade en hel skara ivriga lokalbor som ville köpa vår fisk, i huvudsak svarta kvinnor. Jag hade min cobia, för övrigt den näst största fisken i båten under dagen (den största var en gulfenad tonfisk), plus ett helt knippe med vermillion snapper. Jag hade ju inget vettigt att göra av fångsten, förutom att ta en fisk eller två till en restaurang och be dom laga till den. Så jag frågade gasten vad min cobia var värd och han sade tio dollar. Så jag sålde den för tio dollar till en av de svarta kvinnorna i hamnen och mitt knippe med snappers för fem dollar till en annan. De gjorde nog ett riktigt klipp, kanske var det därför de var så ivriga? Turister som kommer i land brukar ju ha mer fisk än de kan göra av med, så fattiga lokalbor vet var de kan få tillgång till riktig lyxmat utan att ruinera sig. När gasten fick veta att jag sålt cobian för tio dollar som han sagt åt mig, så blev jag idiotförklarad. Det var ju bara hans utgångsbud för att köpa den själv, sa han. Den fisken var egentligen värd mycket mer. Men vafan, man sportfiskar väl inte för att tjäna pengar heller? Inte jag i allafall. Jag var bara glad att slippa dumpa tillbaka en fin matfisk i havet. Att bidra till lite lokal socialhjälp gör ju inget.
Stingrocka, Puerto Rico, Gran Canaria, februari 2000. Jag var ute med en guidebåt som hette Fishing Kat. Vi bottenmetade efter rockor och fick mest "små" arter på 5-10 kg. Men andra dagen tog det fart. En lång och spinkig 15-åring från England fick på något riktigt stort och ställde sig stånkade i fören med brutalt spöböj. En liten stund senare var det min tur. Först kändes fisken som en vanlig rocka i samma dimension som de tidigare. Den följde snällt med upp när jag vevade. Men halvvägs upp till ytan märkte fisken att något var fel, varpå den helt sonika vände 180 grader och simmade åt andra hållet. Det fanns inget att göra för att stoppa den, bara slå till slirbromsen så hårt jag vågade, hålla emot och låta den simma sig trött. Den var inte snabb, men som sagt omöjlig att stoppa. Efter kanske 200 meter började den slutligen att krokna, så att jag kunde börja pumpa hem. Två steg in och ett steg tillbaka - nu skulle den lika långt åt andra hållet. Jag och den unge engelsmannen stod bredvid varanda i fören och kämpade med våra livs fiskar i andra änden på linan. De andra på båten gav upp sitt fiske och följde nyfiket kampen. Kaptenen skrek år oss "upstairs, upstairs", vilket nog var en felöversättning från spanska "ariba", vilket i detta sammanhang förmodligen betydde "håll spöet rakt upp". Det var inte så lätt. Fisken i andra änden var inte snabb, men den var brutalt seg och stark. Jag såg engelsmannen bryta ihop av utmattning bredvid mig och lämna över spöt åt en äldre kille.
Med mjölksyran sprutande ur öronen och svetten rinnande ut byxbenen såg jag hur fisken närmade sig båten efter någon timmes kamp. Den andra fisken släppte när den unge engelsmannen tog den för ivrigt, efter att han vilat en halvtimme och låtit en annan kille fajta fisken. Min fisk var en stingrocka, stor som en dörr. Besättningen gaffade fisken försiktigt i munnen och drog in den genom en port i aktern. Den frustade högljutt genom andningshålen. Det lät nästan som en häst. Kapten varnade oss andra för taggen på stjärten. Att komma nära den vore inte så smart. (Fråga Steve Irwin om ni inte tror mig). Efter en kort foto-session klippte de linan och lät den simma tillbaka igen. Jag fick aldrig veta hur mycket den vägde, så jag frågade kaptenen vad han trodde. 80 kg sade han. Men ju mer jag tittar på bilderna, desto mer tror jag han menade 80 pund. För att en platt fisk ska väga mer än en vuxen man måste den vara längre. Och det är den inte.
Bloggtorsk
På höstlovet åkte familjen till Jylland och badade på det nybyggda Lallandia intill Legoland. Men jag hade ju större ambitioner än så. Vi åkte iväg till Esbjerg en av dagarna, därför att jag ville fiska plattfisk och/eller havsabborre från nån pir i hamnen där. Men det blev bara skit. Det blåste frisk vind och regnade småspik och jag hade bara en tunn regnjacka med mig, så jag stod på kajen och blåfrös så fort jag klivit ur bilen. Dessutom hittade vi ingen butik där jag kunde köpa den obligatoriska fiskelicensen som man behöver för att få kustfiska i Danmark. Det slutade med att vi gick på Esbjergs fiskemuseum och akvarium i stället, och det uppskattades av hela familjen. De stora tjejerna gillade att se sälmatningen, medan lillgrabben tryckte näsan mot glaset och tittade på de stora fiskarna. Akvaristerna hade ju lyckats hitta fullständigt gigantiska specimen att ställa ut levande, typ piggvar på 10 kg som man fick klappa i den grunda plattfiskpoolen.
Såna ska jag och Farsan fånga i Saltströmmen när jag blir 6 år!
Därefter var ambitionen att ta ut båten och kasta efter havsöring runt Listerlandet efter premiären på nyårsdagen. Jag var ju ledig hela först veckan på året, så jag hade kunnat sticka vilken dag som helst. Om det inte varit för vintern, förstås...
Hos oss blir det is först av alla. Efter att denna bilden togs dröjde det ungefär en månad innan resten av sjön frös till, trots att det var minusgrader dygnet runt.
