Tarpon
Jag kom iväg på tarponfiske i kväll. Efter en kort dag med familjen i Disney's Animal Kingdom och ett snabbt dopp i poolen körde jag iväg till St Petersburg sent på eftermiddagen. Jag hade stämt träff med "Captain Tyler" vid båtrampen i Fort de Soto för nattfiske efter tarpon. Han trodde chansen att kroka en så här tidigt på säsongen var störst efter mörkrets inbrott, när tidvattnet gick inåt och lamporna på broarna lockade fisken till sig.
Tampa och St Petersburg sägs vara världens fritidsbåtstätaste region och båtrampen i Fort De Soto är anpassad därefter. Tio breda dubbelramper med servicebryggor, gott om svängrum på land och hundratals asfalterade parkeringar i direkt anslutning. De bästa ramperna jag sett i Sverige har en trång dubbelramp, oftast idiotiskt planerat med tillfartsväg i vinkel och trångt som medeltidsgränderna i Gamla Stan, samt ett dussin grusade parkeringar långt därifrån. Och ramperna i Norge ska vi bara inte tala om... Ändå är det jättetrångt även på De Soto-rampen under helgerna, när alla ska ut med sina båtar, enligt guiden Tyler.
Tyler är en ung kapten i 25-årsåldern som tagit fil. kand. i marinbiologi och startat egen guidefirma. Båten var flat och öppen men ganska stor och stabil. Vi körde 15-20 minuter tillbaka till en bro jag nyss kört över på väg dit, precis intill båtklubben och betesbutiken där jag köpt räkorna jag agnat med tidigare under resan när jag pirfiskat. Här har även guiden sin egen båtplats. - Varför stämde du inte träff här, sade jag, så hade vi sluppit transportsträckan? Men nej, båtklubben är privat, och jänkarna tar hårt på "trespassing", så han ansåg inte att det var lämpligt.
I farleden under denna bron krokade jag båda mina tarponer, på två nedsläpp i rad. Före och efter hade jag inte ett hugg. På natten är farledsfendrarna upplysta av lampor som lockar till sig fisken. Tarponerna vältrar sig precis under ytan så att man ser dem blänka i ljuset och ibland hoppar de så att det plaskar rejält. Teoretiskt sett hade jag kunnat fiska från bron på egen hand, men chansen att få upp en krokad tarpon under såna omständigheter är i det närmaste obefintlig. Det krävs en skicklig båtförare för att parera för de vilda krumsprången och plötsliga vändningarna och följa efter i rusningar som kan vara hundratals meter i 5-10 knop. Därför var det värt att betala för en guide. Tarponer är även experter på att snurra linan runt bropelare, något jag bittert fick erfara.
Godis för en tarpon. De båda huggen fick jag dock på fisk, "threadfin". De är tydligen väldigt kräsna, är betet det minsta skadat och slöar till sig ska man byta genast. Och smaken för dagen växlar. De brukar gilla krabba bäst, men denna kvällen var det fisk som gällde. Kroken är en 8/0 Gamagatsu Octopus, som enligt guiden är helt överlägsen för att kroka tarpon.
Vi fiskade med stora haspelspön, med levande bete på frilina och en meters nylontafs. Jag hade krabba och guiden fisk, så att vi skulle täcka in allt och hitta tarponernas smak för dagen. Efter en stund såg vi en tarpon hoppa i frivattnet innanför bron. Sjöbrisen låg på från Golfen och tidvattnet höll på att vända inåt. Strax efter solnergången mojnade vinden helt och det blev riktigt njutbart. Jag älskar att fiska i bleke. Krabborna tog slut, så jag bytte till fisk. Vi gled in i farleden under bron och plötsligt drog linan iväg. Jag sänkte spötoppen mot fisken, som guiden sagt, och lät den kroka sig själv i cirkelkroken. Sen började jag veva och drog åt slirbromsen. Nu blev det åka av! Jag hoppade fram i fören och satte mig på knä. Först drog fisken in under bron och guiden körde efter. Men plötsligt vände fisken tillbaka in under båten och vi fick vända på en femöring för att hänga med åt andra hållet. Fisken rundade pålverket som avgränsar farleden och simmade in under bron igen. Vi hann inte riktigt med att runda lika fort och jag trodde jag tappat den, men när vi till sist kom runt kände jag att den var kvar. Men bara sekunder efter så gick den runt betongpelaren och drog av linan. Pulsen var på 160. - Den var stor, sa Tyler. De stora hoppar nästan aldrig, medan de små alltid gör det. Denna visade sig inte en enda gång.
- Våra betesfiskar är nästan slut, sade Tyler. Dessutom så har vi stökat runt med båten under bron så mycket att vi förmodligen har skrämt bort all fisken, så vi passar på att fånga lite betesfisk nu. Vi lade till vid båtklubbens flytbrygga och gick ur båten. Tyler jagade betesfisk med kastnätet medan jag passade på att tömma blåsan med hyfsat fast mark under fötterna. Tyler berättade att han brukar vara med i den årliga tarponturneringen nere i Boca Grande, som pågår varje helg i flera veckor under maj-juni. En gång kom han tvåa med en fisk på över 200 pounds. Den skulle vunnit de flesta åren, men just det året togs en ännu större, dessutom samma dag. När han var nöjd med innehållet i betestanken gav vi oss ut igen. Det hade börjat blåsa frånlandsvind, en rekyl på sjöbrisen som legat på under eftermiddagen. I den stora Tampa Bay byggdes snabbt upp höga vågor som rullade in i 180 graders riktning mot tidvattnet. Dessutom var det nu kolmörkt. Vi drev in under bron, där jag kastade mot ljuset under den närmaste lyktan vid pålverket. Det dröjde inte många sekunder innan linan drog iväg och en tarpon var krokad. Den for iväg inåt bukten och hoppade fyra gånger i rask följd, medan jag satte mig i fight position i fören och visade med vänsterhanden var Tyler skulle svänga för att följa fisken. Han såg ju inte linan eller fisken i mörkret, så jag fick både drilla fisken och ge honom kommandon. Vi var båda överens om att denna var mycket mindre än den förra, men det var fortfarande vild fight på haspelspöet. Efter bara några minuter var den dock trött och kom snällt intill båten. Vi lyfte in den för fotografering. Medan jag höll den sprätte den till och gav mig lavett med den kraftiga stjärten rakt i ögat. Sen släppte vi tillbaks den och jag fick hålla den i munnen, medan vi körde sakta med båten för att ge den konstgjord andning, innan den spratt till och simmade tillbaka ner i djupet. - 40 pounds. Den första vi hade på kroken hade förmodligen kunnat äta upp denna, sa kapten.
Detta är en baby. Den stora jag krokade strax före lindade linan runt en bropelare och slet sig, men jag fick en liten som tröst. Tillräckligt liten för att lyfta in i båten och fotografera. De stora lämnar man kvar i vattnet under avkrokningen. Nu luktar hela jag sill, så det blir väl till att sova på soffan i natt...
Vi fortsatte fiska några timmar till, men kulingvinden och strömmen gick på olika håll och byggde upp vågor som gjorde det nästan omöjligt att fiska under den bron. Till sist gav vi upp och körde till en annan bro som låg i lä för vinden och där tidvattnet var svagare. Där fanns ett kolmörkt skuggparti under bron och ett parti som var upplyst av brons starka gatlyktor. Tarponerna stod och lurade i skuggpartiet och gjorde utfall mot ljuset där betesfisken fanns. Man såg dem vältra sig i ytan, stora bumlingar på 50-100 kg. Men vi fick inte fler hugg, och vid midnatt gav vi upp och körde iland.
(Inlägget blev färdigredigerat och kompletterat efter hemkomsten till Sverige).
Tampa och St Petersburg sägs vara världens fritidsbåtstätaste region och båtrampen i Fort De Soto är anpassad därefter. Tio breda dubbelramper med servicebryggor, gott om svängrum på land och hundratals asfalterade parkeringar i direkt anslutning. De bästa ramperna jag sett i Sverige har en trång dubbelramp, oftast idiotiskt planerat med tillfartsväg i vinkel och trångt som medeltidsgränderna i Gamla Stan, samt ett dussin grusade parkeringar långt därifrån. Och ramperna i Norge ska vi bara inte tala om... Ändå är det jättetrångt även på De Soto-rampen under helgerna, när alla ska ut med sina båtar, enligt guiden Tyler.
Tyler är en ung kapten i 25-årsåldern som tagit fil. kand. i marinbiologi och startat egen guidefirma. Båten var flat och öppen men ganska stor och stabil. Vi körde 15-20 minuter tillbaka till en bro jag nyss kört över på väg dit, precis intill båtklubben och betesbutiken där jag köpt räkorna jag agnat med tidigare under resan när jag pirfiskat. Här har även guiden sin egen båtplats. - Varför stämde du inte träff här, sade jag, så hade vi sluppit transportsträckan? Men nej, båtklubben är privat, och jänkarna tar hårt på "trespassing", så han ansåg inte att det var lämpligt.
I farleden under denna bron krokade jag båda mina tarponer, på två nedsläpp i rad. Före och efter hade jag inte ett hugg. På natten är farledsfendrarna upplysta av lampor som lockar till sig fisken. Tarponerna vältrar sig precis under ytan så att man ser dem blänka i ljuset och ibland hoppar de så att det plaskar rejält. Teoretiskt sett hade jag kunnat fiska från bron på egen hand, men chansen att få upp en krokad tarpon under såna omständigheter är i det närmaste obefintlig. Det krävs en skicklig båtförare för att parera för de vilda krumsprången och plötsliga vändningarna och följa efter i rusningar som kan vara hundratals meter i 5-10 knop. Därför var det värt att betala för en guide. Tarponer är även experter på att snurra linan runt bropelare, något jag bittert fick erfara.
Godis för en tarpon. De båda huggen fick jag dock på fisk, "threadfin". De är tydligen väldigt kräsna, är betet det minsta skadat och slöar till sig ska man byta genast. Och smaken för dagen växlar. De brukar gilla krabba bäst, men denna kvällen var det fisk som gällde. Kroken är en 8/0 Gamagatsu Octopus, som enligt guiden är helt överlägsen för att kroka tarpon.
Vi fiskade med stora haspelspön, med levande bete på frilina och en meters nylontafs. Jag hade krabba och guiden fisk, så att vi skulle täcka in allt och hitta tarponernas smak för dagen. Efter en stund såg vi en tarpon hoppa i frivattnet innanför bron. Sjöbrisen låg på från Golfen och tidvattnet höll på att vända inåt. Strax efter solnergången mojnade vinden helt och det blev riktigt njutbart. Jag älskar att fiska i bleke. Krabborna tog slut, så jag bytte till fisk. Vi gled in i farleden under bron och plötsligt drog linan iväg. Jag sänkte spötoppen mot fisken, som guiden sagt, och lät den kroka sig själv i cirkelkroken. Sen började jag veva och drog åt slirbromsen. Nu blev det åka av! Jag hoppade fram i fören och satte mig på knä. Först drog fisken in under bron och guiden körde efter. Men plötsligt vände fisken tillbaka in under båten och vi fick vända på en femöring för att hänga med åt andra hållet. Fisken rundade pålverket som avgränsar farleden och simmade in under bron igen. Vi hann inte riktigt med att runda lika fort och jag trodde jag tappat den, men när vi till sist kom runt kände jag att den var kvar. Men bara sekunder efter så gick den runt betongpelaren och drog av linan. Pulsen var på 160. - Den var stor, sa Tyler. De stora hoppar nästan aldrig, medan de små alltid gör det. Denna visade sig inte en enda gång.
- Våra betesfiskar är nästan slut, sade Tyler. Dessutom så har vi stökat runt med båten under bron så mycket att vi förmodligen har skrämt bort all fisken, så vi passar på att fånga lite betesfisk nu. Vi lade till vid båtklubbens flytbrygga och gick ur båten. Tyler jagade betesfisk med kastnätet medan jag passade på att tömma blåsan med hyfsat fast mark under fötterna. Tyler berättade att han brukar vara med i den årliga tarponturneringen nere i Boca Grande, som pågår varje helg i flera veckor under maj-juni. En gång kom han tvåa med en fisk på över 200 pounds. Den skulle vunnit de flesta åren, men just det året togs en ännu större, dessutom samma dag. När han var nöjd med innehållet i betestanken gav vi oss ut igen. Det hade börjat blåsa frånlandsvind, en rekyl på sjöbrisen som legat på under eftermiddagen. I den stora Tampa Bay byggdes snabbt upp höga vågor som rullade in i 180 graders riktning mot tidvattnet. Dessutom var det nu kolmörkt. Vi drev in under bron, där jag kastade mot ljuset under den närmaste lyktan vid pålverket. Det dröjde inte många sekunder innan linan drog iväg och en tarpon var krokad. Den for iväg inåt bukten och hoppade fyra gånger i rask följd, medan jag satte mig i fight position i fören och visade med vänsterhanden var Tyler skulle svänga för att följa fisken. Han såg ju inte linan eller fisken i mörkret, så jag fick både drilla fisken och ge honom kommandon. Vi var båda överens om att denna var mycket mindre än den förra, men det var fortfarande vild fight på haspelspöet. Efter bara några minuter var den dock trött och kom snällt intill båten. Vi lyfte in den för fotografering. Medan jag höll den sprätte den till och gav mig lavett med den kraftiga stjärten rakt i ögat. Sen släppte vi tillbaks den och jag fick hålla den i munnen, medan vi körde sakta med båten för att ge den konstgjord andning, innan den spratt till och simmade tillbaka ner i djupet. - 40 pounds. Den första vi hade på kroken hade förmodligen kunnat äta upp denna, sa kapten.
Detta är en baby. Den stora jag krokade strax före lindade linan runt en bropelare och slet sig, men jag fick en liten som tröst. Tillräckligt liten för att lyfta in i båten och fotografera. De stora lämnar man kvar i vattnet under avkrokningen. Nu luktar hela jag sill, så det blir väl till att sova på soffan i natt...
Vi fortsatte fiska några timmar till, men kulingvinden och strömmen gick på olika håll och byggde upp vågor som gjorde det nästan omöjligt att fiska under den bron. Till sist gav vi upp och körde till en annan bro som låg i lä för vinden och där tidvattnet var svagare. Där fanns ett kolmörkt skuggparti under bron och ett parti som var upplyst av brons starka gatlyktor. Tarponerna stod och lurade i skuggpartiet och gjorde utfall mot ljuset där betesfisken fanns. Man såg dem vältra sig i ytan, stora bumlingar på 50-100 kg. Men vi fick inte fler hugg, och vid midnatt gav vi upp och körde iland.
(Inlägget blev färdigredigerat och kompletterat efter hemkomsten till Sverige).
Kommentarer
Postat av: Peter Fransson
Hej o hå
VILKEN JÄVLA MÖRT .... men allt ska ju vara större där over. Grattis i alla fall til fångsten
Peter Fransson
Trackback
